Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1854, sida 1

AAHAHAiii — särdeles förhoppning att se de nu gåäorda anbuden hntagas af Rysslands kejsare. Ilan förklarade dock, att anbuden bestå i stipulationer, om hvilka de 4 makterna åsämjats med turkiska regeringen, och att noten, som innehåller dessa stipulationer, undertecknats af turkiska — utrikesministern. Om derföre regeringen förordar antagandet i St. Petersburg, kan man icke påstå, att den förfördelar Turkiets oasfshängighet. Den änle lorden ansåg sig förvissad om, att brittiska regeringen, så gerna den än vill freden, dock icke är sinnad att tillstädja ryska kejsaren att draga den fördel af den tid. som ännu kan förflyta, att han under skenet af underhandlingar skulle kunna fortsätta sina rustningar i den grad, att England kunde öfverrumplas. (Bifall.) När h ndlingarne blifvit lagda på husets bord, var talaren fullkomligt beredd att meå i alla detaljer af underhandlingarne. Redan för närvarande kunde han säga, att i betraktande af Rysslands förhållande emot Turkiet, Frankrike och England intagit en ställning för att tillbakavisa alla angrepp på Turkiets gränser. Regeringen hade trott, att det skulle vara i högsta grad fördelaktigt, om Österrike och Preussen förenade sig med de vestra makterna, för att förhindra, det ett krig blir följden af Rysslands angrepp. I tidningarne hade meddelats ett af gesandterna undertecknadt protokoll; den förklaring, som detta protokoll innehåller, motsvarar icke fullkomligt Englands asigter: men den är af stor nytta så länge makterna kunna hålla tillsammans. Talaren ansåg det icke för osannolikt, att österrikiska regeringen kommer till den insigt, att ett krig hotar utbrista och att de underhandlingar, i hvilka det deltagit, icke skola krönas med den framgång att kejsaren af Ryssland derigenom förmås att uppgifva sitt syfte, och att ingenting annat än djerfva åtgärder och en stor kraftutveckling är i stånd alt tillvägabringa detta resultat. Om Österrike kommer till den insigt, att dess intressen der vid lag äro större än Frankrikes och Englands, om det finner, att Europas intressen bero af denna frågas reglering, skall det tillika med kungen af Preussen handla uppriktigt i gemenskap med de vestra makterna och i detta fall kan det ej vara något tvifvol underkastadt, att den tid ej gätt förlorad, som England användt för att bibringa Österrike rigtigare åsigter i denna vigtiga fråga. England har nemligen, ehuru ännu hittills förgäfves, gjort allt hvad som är förenligt med dess ära för att sma Österrike till verksammare åtgärder. (Hör, bör!) Sedan ingick ministern på besvarandet af åtskilliga de föregående talarnes anmärkningar rörande de inre förhållan derna. Den invänningen att tiden icke var lämplig för en parlamentsreform bemötte han med det genmålet, att ingen annan tid kan vara olämplig för reformer i författningen, än blott den, då meningsstrider gjort folket fanatiskt, och att folket äger anspråk på utvidgningen af sina rättigheter i synnerhet i det ögonblick, då ett krig hotar det med ökade skaltebördor. Slutet af sitt tal egnade lord John Russel ät ett (nära tvenne spalter i Times upptagande) försvar för prins Albert emot de honom nyligen i pressen gjorda beskyllningarne att tillåta sig författningsvidriga ingrepp i den utländska politiken. Han anmärkte, att dessa beskylluingar råka i kollision med det erkännandet, att drottningen mera än någon af sina företrädare på thronen tager författningen till rättesnöre för sina handlingar och ledde sig redan deraf till den slutsatsen, att angreppen emot hennes gemål omöjligen kunna äga någon grund. Han skildrade sedan i detalj det sätt, hvarpå ministrarne före och efter drottningens giftermål med henne behandlat statsgöromålen, gjorde gällande prinsens egenskap af medlem i hemliga rådet, förklarade, att lord Melbourne fullkomligt gillat prinsens förhållande i politiskt hänseende och att vid alla tillfällen behörigt afseende fästats vid ministrarnes rådslag, hvilkas existens för öfrigt alltid beror af majoriteten i underhuset. Hvad militärförhållandena beträffar, så hade Wellington föreslagit prinsen till sin efterträdare i högsta befälet öfver armåen, men prinsen hade afslagit detta embete och öf verhufvud aldtig inblandat sig i den högre ledningen af armåens angelägenheter. Hr Walpole, inrikesminister under Derbyska ministeren, aslade å sin sida äfven det vittnesbörd, att prinsen alltid handlat grundlagsenligt och sedan äfven han förklarat sig emot parlamentsreformen, slöts debatten med adressens antagande. I ösverhuset föreslogs adressen af earlen af Carnarvon som understöddes af carlen af Ducie. Debattey