Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1854, sida 1

stämdt och slyktigt, liksom intrycket af en dröm, hvaraf minnet vackes genom en eller annan oförklarlig idförbindelse. Visserligen kände jag mig icke mer upplagd att deltaga i salongslifvet, ty hvad skulle jag väl göra der? men å andra sidan undvek jag det icke heller. Äfven här kan man ju vara ensam, såframt man ej har den olyckan att träffa på en af dessa förskräckliga tourister, som man känner från Tortoni, en af dessa dockor, som är utmålad alldeles som en modejournal med en fashionabel halsduk, mandarinvest, och lorgnetten i ögonvrån. Jag hade den oturen att just stöta på en sådan. — -Ah. är du här? utropade Roberville. — Och du? svarade jag. Och nu fortfor han att prata och prata, och under det hans fraser susade kring mina öron alldeles som en efterhängsen fluga, hade mina ögon fästat sig vid ett ungt fruntimmer af lika ovanlig skönhet, som elegans i sin drägt; hon var ensam och lutade sig mot en af pelarne i kolonnaden; hennes ansigte hade ett visst drömmande och melankoliskt uttryck. Han hade observerat min blick. — Aha, sade han, det är verkligen ingen dålig smak. Nå, jag finner att du alltid är dig lik! Jo, jo, försöket lönar sannerligen mödan. I hennes ställning är man forösrigt