Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1854, sida 1

-—-—ä går nämndes, nästan uteslutande hvalsde sig kring de orientaliska angelagenheterna, voro dock af ett ovanligare intresse, hvadan vi gå att något utförligare redogöra för desamma. I underhuset föreslog lord Castlerosse adressen och understöddes af hr Hankey, som med ett visst efter tryck påpekade, att, om Ryssland låter det komma till krig, fluttan och armåen nu äro lika beredda och rustade som på Nelsons och Wellingtons tid att upprätthålla Englands ära. Det första angreppet på regeringens politik gjordes af hr Baillie, som beklagade att regeringen icke genast uppträdt med behörig kraft, utan fastmer genom sina halfmesyrer satt landets ära och rykte på spel. Att i detta ögonblick af krisen väcka fråga om en parlamentsreform betecknade han som alldeles olämpligt. Hr Blackett klagade öfver det hemlighetskrämeri, hvartill ministrarne gjorde sig skyldige i sin politik. Öfverste Sibthorp beskyllade dem rent ut för polititisk feghet och menade att de genom ett kraftfullare upptrådande skulle hafva bevarat freden och förhindrat blodsutgjutelse. Sir Robert Peel förklarade sig med häslighet emot ryska diplomatien, betecknade som dess närmaste syfte att stifta tvedrägt emellan England och Frankrike, för att sedan beqvämt kunna fullfölja siua planer emot Turkiet. Regeringens förfa rande att bafva fortsatt underhandlingarne sä länge, som ännu någon utsigt förefanns att afböja utbrotiet af ett krig, skänkte han sitt bifall. Men han yttrade tillika den åsigten att allt vidare förnalande af tiden var olämpligt cch att man icke finge gå längre i estergifter för Ryssland. Hr Hume åtnöjde sig med att, för den händelse krig blefve oundvikligt, förorda de nödiga penningemedlens anskaslande genom ökade skatter i stället för genom lån. Hr Liddel åberopade Rysslands stora resurser, hvilka göra det nödvändigt att England uppträder med hela sin andiga och fysiska kraft, hvarför han äfven ansåg det för tadelvärdt, att frambringa tvedragt genom några reformförslag, Slutligen tog hr DAIsraeli till ordet och påpekade motsägelsen emellan throntalet vid sista riksmötets slut, i hvilket ingafs hopp om turkisk-ryska stridigheternas snara lösning, och det nuvarande throntalet, hvilket talar om underhandlingarnes fortfarande. Han fordrade af regeringen den försäkran, att dessa underhandlingar icke fördes i Wiener konfserens-notens anda, om hvilken not falskligen påstatts. att den icke träder Portens rättigheter för nära. Han yttrade den mening, att, om regeringen verkligen handlar i fullkomlig endrägt icke blott med Frankrike, utan äfven med de begge tyska stormakterna, borde throntalet hafva varit hållet i ett fastare och bestämdare språk. Afven hr DSraeli förklarade sig vara af den tankan, att ögonblicket var illa valdt för att föreslå en parlamentsreform. Kommer ett dylibt förstog att väckas, ämnar han framkomma med ett motförslag. Härefter uppträdde lord J. Rus. sel och yttrade sig beträffande orientaliska frågan vida aestämdare än sina kolleger i öfverhuset. Hans anförande låter i det väsentligaste återgitva sig på foljande sätt: Syftet för regeringens politik i orientaliska frågan bar varit att betrygga freden för England och Europa och tillika, slutet nu må blifva krig eller fred, häfda lendets ära och intressen. Denna ära och dessa intressen skulle icke hafva varit i säkerhet, om reg. stillatigande åsett Rysslands omotiverade angrepp på dess granne, och icke visat att den i nödfall var beredd att äfven använda andra åtgärder för att att förhindra framgången af hvad den betraktar som ett samvetslöst och orättvist anfall. Wienernoten var icke uppsatt af engelska regeringen, utan af Fransmännens kejsare. Österrikiska regeringen företog tillägg och andringar i densamma. Den antogs af engelska regeringen såsom ett medel att skydda Turkiet emot Rysslands anspråk. När denna not inträffade i Konstantinopel, var turkiska regeringen i stånd att bevisa, att den, icke efter sin klara ordalydelse, men väl efter den tolkning som deråt gafs af en fientlig granne, skulle kunna blifva fariig för Turkiets oafhängighet. Engelska reg. hyste ej något betänkande att hos ryska kejsaren förorda antagandet af de ändringar, som föreslagits af Turkiet. Pa detta förslag erhölls ett svar, hvilket lade i da-en, art ryska zearen icke var sinnad att afstå från sina anspråk, utan tvärtom beredd att till ett orättvist och samvetslöst angrepp lägga något, som lord J. Russel icke drog i betänkande att betekna som ett uppsåtligt bedrägeri. Den ädle lorden sade sig vilseleda huset, om han yltrade sig hysa någon a AA