tog samma gång som i underhuset. Markisen af Clanricarde angrep regeringens politik i orientaliska frågan, hvilken han betecknade som vacklande och klenmodig. Man vet icke huru sakerna stå, om man är i krig med Ryssland, eller icke. Man kunde icke förklara ministårens hemlighetsmakeri på annat sätt, än genom den fö modan, att de sinsemellan voro oenige. Han hade redan i förra parlamentssessionen påstått, att man icke genom en vacklande politik förmår bjuda Ryssland spetsen, och detta påstående har sedermera visat sig vara fullkomligt grundadt. Med Ryssarne, det visste han af egen erfarenhet (markisen har varit ambassadör i S:t Petersburg) kommer man icke till rät. ta, om man icke ställer en klar, otvetydig fråga till dem och fordrar ett otvetydigt svar. Hade regeringen gjort detta, så hade mycket ondt kunnat förekommas. Frankrike har handlat mycket riktigare. Talaren sörklarade sig mycket bestämdt emot det senaste Wie nerbemedlinesförslaget och i synnerhet emot det deri stipulerade förnyandet af de gamla fördragen, hvarigenom Ryssland erhåller allt hvad det från stridens början sordrat. Utrikesministern lord Clarendon bestred behörigheten af lord Clanricardes omdöme af det skåäl. att handlingarne ännu ej blifvit framlagda för huset och genmälte på den ministeren gjorda beskyllningen för hemlighetsmakeri, att ministeren i England uteslutande är parlamentet ansvarig och derför icke, såsom i andra länder, kan i tidningarne gifva offentlighet åt diplomatiska förhållanden, i synnerhet då en dylik offentlighet kunde skada freden. Ministern försäkrade, att han just handlat efter lord Claaricardes föreskrift och från början fordrat en otvetydig förklaring af ryil ska kejsaren. Af dennes svar hade synts framgå, att 1 Ryssland icke hyste några vidare afsigter emot Turkiets integritet. Senare hade man dock måst betvisla detta, men detta oaktadt icke gripet till det yttersta, I utan försökt hvarje medel till en förlikning. Resultatet af detta förfarande hade varit, att ryska kejsaren nu befinnes hafva fullkomlig orätt och att de 4 makterna enhälligt fördöma hans angrepp på Turkiet. Deras gemensamma förslag vänta nu på svar från S:t Petersburg och ehuru han icke tror, alt detta svar blir jakande och ehuru regeringen kan komma iden belägenhet att nödgas äska medel af landet till krigets kraftiga förande, så kan han dock icke medgifva att någenting förderfvats genom Englands hittills följda politik. Den förre utrikesministern lord alalmesbury klagade äfven öfver regeringens vacklande politik och besvärade sig derjemte öfver, att de nuvarande ministrarne, när de befunno sig i opposition emot Derbyska ministeren, Sökt försvaga den af denna förordade alliansen med Frankrike och derigenom gifvit ryska kejsaren anledning att räkna på tvedrägt emellan Frankrike och England. Earlen af Derby förklarade sig emot parlamentsreformen i nuvarande Ögonblick och kritiserade sedan underhandlingarne med Ryssland, hvilka enligt hans åsigt endast kunde tjena till att framkalla den kris, de skulle förebygga. Han lofvade dock, att om det kommer till krig, läta fara alla partiassigter och estertryckligt understödja ministrarne. Lord Aberdeen yttrade sin häftiga afsky emot hvarje krig och all blodsutgjutelse och försvarade sig mot den förebråelsen att hafva lånat sig till ett verktyg åt Ryssland; fastmer har det aldrig gifvits en statsman, som afgjordare motstått Ryssland, än han. Regeringens politik i turkiska frågan försvarade han hufvudsakligen med att påpeka, att om man genom hotelser retat Ryssarne sistledne vår, skulle man blott hafva föranledt dem att marschera på Konstnntinopel och öfverfalla de då oförberedda Turkarne. Lord Aberdeen omnämnde sedan helt kort Palmerstons utträde ur ministeren, hvarpå anspelats i Derbys ansörande, och inskrankte sig till att i allmänhet tillskrifva det ett senare rättadt missförstånd rörande reformbillen, men tillade imellertid, att han icke ansåg sig för förpligtad, att ingå på enskiltheterna af denna tilldragelse. Slutet af premierministerns tal utgjorde det med en viss häftighet föredragna försvaret för prins Albert, hvilket i det väsentliga öfverensstämde med hvad lord John Russel i underhuset anfört till prinsens rättfärdigande. Detta ämne föranledde en längre, i allmänhet föga intressant diskussion, i hvilken åtskilliga lorder deltogo. Efter dess slut blef adressen antagen. Denna debatt företer tvenne märkliga omständigheter. Den första består deri att af alla de talare, som uppträdde, ingen yttrade sig emot ett krig emot Ryssland, om ock en och annan hade åtskilligt att anmärka emot regeringens politik i den orientaliska frågan, hvilken några tyckte hafva varit allt för lam och undfallande. För det andra se vi huru det konservativa partiets kämpar ridit upp på den nuvarande krisen och deri sökt ett skäl emot de väntade reformförslagens lämplighet, ett skäl, hvars haltlöshet dock på ett slående sätt ådagalades af lord John Russel. I underhusets första möte lät ministeren uppläsa en förteckning öfver de propositioner, som den oförtöfvadt ämnar väcka i huset. Några propositioner rörande flottans och armåens förökning finnas icke deribland. Propositionen om kustsartens srigisvande sörekommer d. 3, en om revision af parlamentseden AQO —u—Upbr?ö — —