Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1854, sida 1

— Och en hund! sade Gervais. — 0, jag ville ej gifva er min för hela er dal och era berg, om han icke älskade er! — Jag skänker er min hund... — Er hund! utropade han, er hund!.. nej, nej, herre, det ar något, som icke kan — skänkas bort! Puck hade förstått mig! Han öfverhopade mig med smekningar, som uttryckte tillgifvenhet, sorg. men äfven glädje. Det låg samma ömhet i dessa kärleksbetygelser, som då man säger ett farväl, och då jag gaf hunden ett tecken att gå bort till den blinde, sprang han till honom, lade sin tass på hans arm och såg på mig, som en frigifven fånge. — Farväl, Gervais! Då jag kom fram till vägen, såg jag Puck helt skamflat stå vid skogsbrynet. Jag gick långsamt fram till honom, han gick ett par steg tillbaka och utsträckte ödmjukt hufvudet på sina sramtassar. Jag klappade hans silkeslena hår och sade: Gå! .. . Hunden for af som en pil, vände sig ännu en gång om för att se efter mig, och begaf sig derpå tillbaka till Gervais. Atminstone var han numera icke ensam. Det intryck Gervais berättelse gjort på mig, var väl sorgligt och djupt, men tillika obe