Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1854, sida 1

VB 14 MAN, VDK KT lingen, och dessutom nu synes — såsom utdömd i allm. tänkesättet — på väg att snart lemna rum för bättre institutioner för egofridens bevarande, ansåg sig förf. icke böra upptaga mötets inskränkta tid med både denna och flera andra biomständigheter, hvilka under en knapphändig behandling lätt kunnat föranleda hnfvudsakens bortskymmande. På huru många sätt man än vill vända frågan om våra skogars bevarande, skall alltid bibehållandet derstädes af den — för skogarnes uthållighet i gifvande skörd nödiga — naturliga, växande, grundmassan, och dennas fredande mot angrepp af närvarande skogsinnehafvaren, framstå såsom förnämsta hufvudvilkoret. Detta ocftergifliga vilkor står dock uti en uppenbar strid med våra gamla missbruk om skogsbenandlingen, och skall följaktligen famkalla bemödanden att kringgå detsamma. Mänga olika förslager hafva framstått för att undgå positiva ålägganden för grundmassans bibehållande i skogarne, t. ex. skogsskiftningens borttagande, byggnaders uppförande af sten eller jord, vedbesparande eldstäder, stubbars och grenars tillvaratagande ur skogen, m. fl. men alla dessa sammanlagda kunna icke göra tillsyllest för grundmassans skyddande, så länge skogslagarne medgifva dess sköfling, och virkets penningvärde rikligen betalar mödan härvid. Har den enskilde skogsinnehafvaren en riklig förtjenst genom skogens skösling, och lagarne ej uppställa något hinder deremot, kan man rimligen ej antaga att han vid skogsbehandlingen skall, tvert emot sin egen fördel, försaka den inbjudande vinst som grundmassans begagnande medsorer, och af egen drift öfverlemna denna till efterkommande. Man har, långt före detta, kommit till en fullkomlig visshet derom genom en sammanstämmande erfarenhet inom det södra och vestra Europa samt de stater af Nordamerikanska förbundet, der befolkningen så tillväxt, att skogarne kunnat förstöras. Inom de länder, der man sökt åter upphjelpa skogarne, har hittills icke något annat tillfyllestgörande sätt kunnat uttänkas, än att genom lagar freda och söka att bevara skogarnes grundmassa mot onaturliga angrepp af de närvarande skogsinnehafvarne. Man har sökt detta bevarande på olika vägar i de särskilda länderne. Uti Österrike har man för hvarje särskild skog fastsälldt ett bestämdt belopp af å rot växande inrikes massa, motsvarande den naturliga grundmassan, hvars oafbrutna bibehållande der är af skoglagen anbefalld, och af forststaten genom återkommande syner och skogsuppskattningar kontrollerad. Uti Preussen och fiera nordtyska stater har skogsafverkningen reglerats och den naturliga grundmassans jemna bibehållande i skogen upprätthållits genom införande af den så kallade fachwerks-trakthuggningen, hvarvid en viss — med afsende å skogens uthållighet bestämd del af skogsytan årligen afverkas, under det att all den öfriga skogsverlden är fredad. I Frankrike är skogsafverkande förbjudit på andra vilkor, än att särskild tillåtelse derför meddelas af ortens skogsstyrelse, hvilken dervid kontrollerar skogens uthallighet, äfvensem att återsådd noggrannt iakttages efter hvarje asverkning. Uti Danmark är skogsytornes förvandling till beten, ängar och åker förbjuden, äfvensom allt skogsafsalu från inköpta egendomar under de 10 första åren efter köpet, derjemte äro höga böter stadgade för hvarje år, som ett afverkadt skogstunnland ligger, efter afverkningen, obesådt och afredadt. Uti England har man sökt att genom premier framlocka nya skogar, uti de för längesedan utödda skogarnes ställe, dock utan att några i allmänhet betydande resultater deraf följt. I I afseende på svenska skogarnes skyddande från den undergång, hvartill vår gamla skogsbehandling uppenbarligen förer. har författaren, på desse föranledningar ansett grundmassans okränkta bibehållande der vara det förnämsta, mest nödiga ocn aldeles oestergisliga vilkoret — en conditio sine qua non — hvilket borde först och sist framhållas, och så litet som möjligt förskyggas af bisaker. Detta okränkta bibehållande anses vidare för ingen del kunna stå tillsammans med bibehållandet af de bland våra grofva skogsbehandlingsmissbruk, hvilka nu liksom sluka skogarnes massa, och som derföre anses nödvändigt böra undanrödjas, så vida en skogsbehandlings-förbättring skall nemligen kunna låta sig antagas. Desse missbruk anser förs:n förnämligast utgöras af: I:mo vårt urgamla svedjebruk, 2:o den i sednare tider uppkomna spekulationen att inköpa skogsegendomar och särskilda skogstrakter, för att ödelägga ståndskogen och enskildt rikta sig genom försäljning af grundmassan; En a a a a ka an TE Te 7 än AR a —