Tillampande detta på sörevarande sråga, halva vi trott, att man åtminstone i första rummet borde undanrödja de lagar, som framtvinga skogsmisshushållning. innan man vill stadga nya deremot. Så hafva vi nämnt skiftesstadgan, hvarvid vi naturligtvis ej kunnat ha för afsigt, att ogilla denna stadga i sin allmänhet, utan blott de föreskrifter deri, som föranleda en förderslig skogsafverkning. Insändaren sinner skistesstadgan i detta hänseende ganska oskyldig, men han råkar då i strid med sjelfva landtmäteri-direktören Falkman, som i sin skrift om svenska skogarnes tillstånd, yttrar rörande de af oss afsedda bestämmelserna i skiftesstadgan: dessa föreskrifter äro högst fördersliga för skogarnes bestånd, hvarföre jag ock utförligt motiverat behofvet af deras andring. — Vi hafva icke någon berättelse om skiftesverket i riket till hands, men det är vår öfvertygelse, att de eljest nyttiga och välgörande laga skistena vållat förstöringen al många tusende tunnland skog i Sverge. Dernäst nämndes Stångselförordningen, genom hvilken en liten hemmansdel ålägges att uppföra och uuderhålla gärdesgårdar af hundrade, ja tusentals samnars längd. Ins. anser denna föreskrift icke utgöra någon hufvudsak i afs. å skogshushållningen. Det är möjligt, att den icke utgör någon hufvudsak, men den utgör åtminstone säkert en ytterst vigtig biomständighet. I den kgl. prop. om förändringar i tulltaxan har man pålagt en utförseltull på sparrar, som är lika med förbud, på den grund att omkring 250,000 sparrar blifvit de sednare åren årligen exporterade. Hvad betyda dock 250,000 sparrar emot den ofantliga qvantitet ungskog, som inom riket användes på stör och gärdsel till hägnader? Men det ena är hvad man ser och det andra är hvad man icke ser — n. b. då man icke har ögonen öppna. Har man nu ansett en afverkning af 250,000 sparrar vara anledning nog, att stipulera ett utförselförbud, d. v. s. ett nytt positivt lagstadgande — huru mycket större anledning borde då väl den förstöring af flera millionsr unga träd årligen, som åtföljer stangselförsattningen, vara, att förändra denna författning? EIler hvart leda sådana föreskrifter, som att på ena hållet säga: du får ej af din skog afverka mer än 200 träd; och på det andra: du måste nedhugga 2000 träd, för att upprätthålla dina gärdesgårdar; — eller: du får icke försälja dina sparrar, för att deraf draga reveny, men du skall förstöra dem. Förf:ns grundtanke att skogarne böra uppehållas vid en viss grundmassa, är utan tvifvel rigtig, men månne föreskrifter i detta hänseende någonsin hos oss, med våra ofantliga skogsvidder, skulle kunna hållas i kraft? skulle man någonsin kunna hindra att personer, som ej indelat sin skog till trakthuggning, afyttrade skogsvaror derifrån, eller att, om de gått in på en nyttig reglering, de efterlefde den? Det må vara, att sådant vore möjligt att kontrollera på mera skoglösa orter, med en utvidgad skogsstyrelse och betjening, men omöjligt vore det i de norra delarne af landet, med deras milsdjupa skogar, hvarest man ofta har skogseldar, som rasa hela sommaren, öfver ofantliga sträckor, utan att menniskorna knappt vårda sig derom. Emellertid vore det visserligen mycket vunnet, och kanske det vigtigaste, om misshushållningen hämmadas på de orter, der skogarne begynna att i en förfärlig grad förminskas. Vore man viss på att en lag i detta hänseende kunde verkställas, så skulle visserligen ej vi af någon öfverdrifven ömhet om den der enskilta äganderätten, som så mycket framhålles, vara förbindrade att understödja densamma. Men det är här dubierna möta. Ins. anför främmande länders exempel och deribland särskilt Danmarks. I afseende å detta sista land, hafva vi dock nyligen sport, att de gjorda föreskrifterna der ickekunna verkställas. Då detta ej kan ske i Danmark, huru mycket omöjligare blefve det då i Sverge! Huru vill Ins. t. ex. kontrollera skyldigheten af återsådd efoerna sin vistelse der för att se Enlalia. Jag