Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1854, sida 2

da om väldet i Europa, icke kunna karakteriseras på det milda sätt, som Macauley gjort. Det är icke så mycket återhållandet och påskyndandet hvarom här är fråga; striden har en djupare grund än så: den gäller bibehällandet af sekelsgamla, orättmätiga företrädesrättigheter å ett fåtals sida mot den stora mängdens anspråk på rdttvisa, på jemlikhet i skyldigheter och rättigheter, på delaktighet i kulturens förmåner, på frihet att tänka och handla, på erkännande af sitt menniskovärde. Hårom gäller striden! — Det är ej värdt att fördölja detta. — Detta är målet som ligger framför såväl de återhållande som de -fortskyndande individernas blickar, och det är detta mål, som utgöra de förras fasa och förskräckelse, och det är derföre de äro så emot hvarje, äfven den minsta, äfven den solklaraste förbättring, emedan de anse, att om de medgifva det alldraminsta, så är allt sörloradt. — Det är således icke för att återhålla omogna förbättringsplaner, som den gamla tidens män satta sig till motvärn mot den nya tidens ider, utan det är för att hindra att man ej måtte komma fram ett enda sjdt på den väg, som leder till det nyss nämnda målet. Emellertid borde dessa återhållandets män taga allvarligt i betraktande huruvida de anse det möjligt, att bibehålla sakerna på den ståndpunkt, hvarest de vilja ha dem bevarade. Äfven om de, förblindade af fördomar, ej kunna inse all den kränkande ordttvisa, som ligger deri, borde de väl äga så mycken praktisk klokhet i behåll, att de ej arbetade på att återhålla hvad som ej kan eller bör återhållas. Vi skola blott hålla oss till vårt eget land. Är det möjligt att man kan vara blind derför, att genomgripande reformer behöfvas i alla rigtningar af vårt samhällsskick? Hvart vi vånda våra blickar med någon uppmärksamhet upptäcka vi missförhållanden, som böra rättas, såväl inom de kyrkliga som stats-förhållandena. Inom hvarje departement af vår styrelse finna vi icke ett utan flera de alldravigtigaste ämnen, som borde utgöra föremål för utarbetade reformförslag af departementens chefer, konungens ansvarige rådgilvare. Vi vilja, för att bevisa detta, uppräkna några exempel. Inom Justitie-d-partementet ligga de stora ämnena af förbättringar utaf våra civila och criminallagar, hvilka det ligger i tingens ordning, att de måste tarfva en genomförd förändring på en tidrymd af 130 år, hvarunder föreställningssätt, seder och borgerliga förhållanden undergått så stora förändringar. Det är något som de konservativa aldrig kunna lära sig begripa, att en lag, som kan vara förträfflig för en tid, icke duger för en annan. De prisa stiftarne af den gamla lagen, och detta med rätta, men de förbise, att om samma lagstiftare lefvat 100 år sednare, så hade de skrifvit lagen mycket annorlunda. — Inom samma departement ligga frågorna om ett förbättradt rättegångsoch domstolsväsen, fångvårdsoch fångelseväsen, m. m., hvilka hvar för sig fordra mycken insigt och mycken kraft, att utreda och genomföra. Inom Utrikesdepartementet ligga frågorna om ett rätt ordnande om landets förhållanden till främmande makter, hvilket blir nödvändigare, ju mera de olika länderna träda med hvarandra i beröring; om en med landets tillgångar öfverensstämmande anordning af representationen i utlandet o. s. v. Ännu vigtigare frågor möta oss i Ecklesiastikdepartementet. Der hafva vi kyrkans mångfaldiga invecklade förhå!landen, såsom presterskapets aflöning, befordringssätt, profs afläggande, m. m,., vidare skolans: elementarläroverkens ordnande, folkskoleväsendets ställande på den rätta grunden, universiteternas reorganisation m. m., slutligen hela den svåra, djupt invecklade fattigvårdsfrågan, hvartill må läggas sundhetsväsendet, deribland annat koleraförfattningarne ingå. I alla dessa vitala frågor äro stora förhättrinoar nädioa