Inom Finansoch Civildepa. tementerna ligga: kredit-, bankoch myntväsen, tullagstistning, handelsoch näringsförsattningar. beskattningsväsen, postväsen, kommunikations-anstalter, skogshushällning, branvinslagstistning, skistesoch stangselförsattningar: tjenstehjonsstadga, siskerioch jagtstadgar, skjutsväsen, m. m. m. m — allt frågor, som röra landets hela industri ella lif och helsa, lika vigtiga för samhället, som kroppens helsa är för individen. Och vid hvar och en, utan undantag, möter oss det trängande behofvet af en förbättring, åsyftande att undanrödja gamla, onaturliga förhållanden och införandet af friare, enklare och naturligare. Behöfva vi nämna Landtoch Sjöförsvarsdepartementernas behof af organiserande förmågor? Har icke regeringen sjelf vid denna och nästföregående riksdagar tillräckligt visat huru stora förbättringar inom hvart och ett af dessa sförsvar behöfvas; huru oförsvarligt vårt närvarande tillstånd i detta hänseende är? Om vi såsom slutsumman af det föregående nämna behofvet af reform i våra konstitutionella former, i vår representation och vårt kommunalväsen, månne några opartiskt tankande och för saderneslandets väl nitalskande person då skall kunna neka, att icke Svenska Folket behöfver en regerinz, som med kraft och allvar går in på förbältringens bana, iden rigtning, att folkets sjelfverksamhet framkallas, eller åtminstone icke hindras att verka det rätt och godt är? Månne någon då skall kunna bestrida sanningen deraf, att vi ovilkorligen behöfva ett framåtyående politiskt system, och att ztillaslå-ndet icke duger längre, emedan ju längre vi dröja, ju hastigare och längre måste se dermera stegen tagas ut, under det man ännu kunde med lugn besinning, efterhand utföra de nödiga förbattringarne. Folket skulle halva godt tålamod, blott man sågo att rigtningen vore gifven. Vi hafva förut nämnt, att äfven de mest konservativa, n. b. de som äro konservativa af ölvertygelse och ej af egennytta, inse behofvet af en reform i de delar af samhallslifvet, hvarinom de sjelfva röra sig och hvilka de derföre känna. Vi hafva haft och hafva dagligen tillfälle, att tala med personer i olika samhällsställning, och hafva gjort den märkliga erfarenheten, att hvar och en på det lifligaste kännt och uttalat behofvet af reformer inom de förhållanden, der han har sin verksamhet. Presten, skolläraren, köpmannen, militären, jordbrukaren, embetsmannen — alla klaga de öfver, att icke den frågan nog behjertas, som rörer dem; hvilket icke hindrar dem att vara mycket konservativa, eller -återhållande, i de saker, som de cke känna, som icke så nära rör dem. Såvidt vi kunnat uppfatta — och vi hafva med öppna ögon och opartiskt betraktat och begrundat dessa saker — känner således hvarje tänkande samhällsmedlem djupt behofvet af en reorganisation af vårt samhällsskicks olika delar. Och väl är det, att man åtminstone börjat vakna till någon känsla i detta hänseende, ty härpå beror, efter vår fulla öfvertygelse, vårt fåderneslands välfärd. Vårt land äger, såsom vi mer än en gång nämnt, omätliga yttre tillgångar till att blifva både mäktigt och rikt, och kanske ännu större andliga, till att blifva ett civiliseradt land, d. ä. ett hem för gudsfruktan, sedlighet och upplysning, — men dessa tillgångar hafva dels icke blifvit begagnade, dels hafva de blifvit förslösade och förderfvade, genom falska institutioner och genom dåliga styrelser. Det är — vi upprepa det — ett bland de märkvärdigaste historiska fenomener, att svenska folket, som genomgått sådana öden och blifvit så styrdt som vi blifvit alltsedan Carl XI:s död, ännu kan existera såsom ett någorlunda fritt och sjelfständigt folk. Men ett folk, med en någorlunda oförderfvad kärna, har en underbar helsokraft. Berakta blott vårt brödraland Norge, huru det vå den korta tid, som de fått åtnjuta välsig:elsen af sin fria författning, gått framåt; huru let reformerat en mängd af sina gamla förålIrade lagar, huru det förkofrat sig i handel ch industri, huru vetenskap och skön konst ler begynnt uppblomstra! Skulle detta icke fe FÖRRE AA AE A 23