det är bra, i sall motivet är att man vill förhindra insförandet af det ena likaväl som af det andra, men det hade bordt vara alldeles tvärtom i fall det allmänna bästa varit assedt. I den föreslagna tackjernstullen fann talaren, lika med hr Schwan, ett gynnande af de stora fabrikerna, hvilket han ej insåg hvarföre det skulle ifrågakomma. Med anledning af exporttullen på sparrar har blifvit sagdt, att eganderätten till skogen är något helt annat än annan eganderätt. Talaren fann det ganska beklagligt att sådana röster skola göra sig hörda och fann de anförda exemplen ej tillämpliga, minst i afseende på de träd, af hvilka sparrar erhållas. Det finnes många andra sätt att använda dem än att hugga sparrar af dem; de kunna nemligen användas till ved och kol. Utförseltullen på sparrar blir intet annat än ett premium på vedhuggning, synnerligast då man genom förhindrandet af vedimport från Finland uppjagat vedpriserna. Kan det vara en nationalvinst att tvinga till ett användande af skogen som lemnar en mindre inkomst? Många trän äro för öfrigt så beskaffade, att de i everldliga tider icke blifva annat än sparrar, och hvarföre då tvinga skogsegaren att antingen använda dem till något mindre lönande eller ock låta dem ruttna ner. Då skogen står för tätt och behöfver gallras, kan af de fällda träden ej heller erhållas annat än sparrar. Dessutom kan man ej förhindra sparrars utförande från Norrlands och Calmar läns uthamnar och man skall följaktligen med det nya tullstadgandet endast alstra lagbrott. Slutligen torde trädet, då det efter sekler mognat, ej lemna den fördel som man haft om man huggit ett medelstort träd och derefter planterat eller låtit ett nytt uppväxa. Israrne för handelsbalansens upprättbållande glömma äfven att de härigenom beröfva landet en exportartikel, som i sin mån bidrager till jemnvigtens upprätthållande; och hvarför skall man alldeles beröfva bandeln och landtbruket den inkomst de kunna draga af sparr-utförseln, endast för det att våra efterkommande skola ega lika stora timmerskogar som vi. Det är i Sverige ofantligt mycket att göra för att främja skogarnes bestånd; genom förändringar i våra institutioner, genom att stärka, icke genom att försvaga eganderätten till skogen, så att man icke låter åverkaren få den, men hindrar egaren från att göra sig den till godo; genom en förändring af de stängselstadganden som föröda oändligen mycket mera ung skog än huggningen af 250,000 sparrar, o. s. v. Flera af ståndets ledamöter instämde. Hr Pettersson förklarade sig instämma med hvad hirr Schwan, Kock och Wern yttrat. Hr Asker trodde ingen argumentation kunna skingra den förundran, som denna regeringens proposition väckt. Fryxell har yttrat, tatt de lagar som ej kunna efterlefvas äro onyttiga, stundom skadliga, emedan de alstra förakt för lag.Z Man borde icke ha förbisett detta vid tulltaxans uppgörande. Dessa direktaj förbud och dessa förbud i siffror, som man äslas att bibehålla, hafva alstrat ett yrke som står utom lagen, nemligen lurendrejeriet. Den opinion har derför alltmer gjort sig gällande, att man bör till måttliga dimensioner inskränka det skydd som vissa näringar åtnjuta. — Talaren hade med sista post mottagit en till K. M. stäld, af några och tjugo näringsidkare i Jönköping undertecknad, petition, påyrkande handelsfrihet och förbudens direkta och indirekta borttagande. Den hade nu kommit försent för att inlemnas till K. M:t och om den blifvit inlemnad, hade den troligen ej heller verkat något; hvarföre, då de deri uttalade åsigterna öfverensstämde med talarens egna, han tillegnade sig densamma, uppläste den och bad att den måtte få till bevillningsutskottet medfölja. Hr Gezelius skulle vilja instämma med hr Indebetou i de allmänna grundsatser denne uttalat, men trodde dock att lifsmedlen tålt vid en större nedsättning, hvilken skulle medfört välgörande följder för de mindre bemedlade klasserna. Hr Hasselroth hade uppdrag från de städer han representerade att yrka förbudens borttagande och en fri handel. Detta öfverensstämde äfven med hans egna åsigter, och förenade han sig derföre till alla delar uti hvad hrr Schwan och Kock yttrat. Hr Frick bad likaledes att få instämma med hrr Schwan och Kock. Hr Trågårdh yttrade, att han, som äfven hufvudsakligen delade de åsigter hvilka, i afseende på den kgl. propositionen, blifvit uttalade af hrr Schwan, Kock och Asker, ansåg, i strid med en föregående talare, att det ingalunda kan vara rådligt att till mera lämpliga belopp nedsätta tullsatserna, då genom den större förtullning som till följd deraf skulle komma att ega rum, förespeglad minskning i statsinkomsterna icke vore att befara, hvaremot man alltid hade att påräkna upphörandet af det förhatliga lurendrejeriet; och då talaren derjemte hyste den öfvortygelse att ett fortfarande brohibitivsystem i förening med höga tullar, längt ifrån att upprätthålla och främja vår industri, skall i väsendtlig mån undergräfva densamma, bestred tal. för sin del ifrågavarando uppskof innan, som man säger, steget tages fullt ut, önskande att ett sådant steg måtte tagas ju förr dess heller. Hr Berger fann det ganska naturligt att den kongl. propositionen våckt bekymmer och beklagade att flera bland konungens rådgifvare ej förstått uppfatta nationens önskningar och behof. Han instämde med hvad hr Schwan i afseende på de särskilta artiklarne så sakrikt yttrat. Beträffande tullen på sparrar förenade han sig med hr Waern, men erinrade derjemte huru man i andra länder sträfvar att afskaffa utförselsförbud och huru äfven här den åsigt vid flera riksdagar gjort