Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1854, sida 2

dagen fsrambrot med tusende ljusstrålar och väckte mig i min vagga ... Ack, om du nu skulle komma att se mig i — Jag har sett dig, sade hon ömt. Och hvartill skulle väl min syn nyttat mig, om jag icke skulle få se dig? Stolte, som Föreskrifver en qvinnas nysikenhet gränser, då hennes ögon öppna sig för dagens ljus, — 5het är icke möjligt, Eulalia . . . du hade svurit . . — Jag har ingenting svurit, min vän, ty då du begärde detta högtidliga löfte af mig, hade jag redan sett dig. Då jag gick hit till dig, frågade jag redan på långt afstånd Julie, som följde mig: — Ser du honom? — Ja, han ser mycket sorgsen ut. — Jag förstod detta, ty jag kom ju så sent och ögonblickligen var bindeln försvunnen. Man hade väl sagt mig, att Jag derigenom utsatte mig för att för alltid förlora synen, men hvad frågade jag efter det, om jag blott fick se dig? Jag band först bindeln åter framför ögonen, då jag satte mig bredvid dig.t puhade sett mig, och du sortsor att komma. Det är vackert af dig. Hvem hade du förut sett? Herr Manoire, min far, Julie och så hela denna omätliga verld, träden, bergen, him len, solen, hela skapelsen, som öfverallt syntes