Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1854, sida 2

sardig nedstörta på mig i djupet af, jag vet icke hvilken asgrund, hvari jag trodde mig försjunken. — Men hvem hade du eljest sett? — .Gabriel Payot, den gamle Balmot, den gode Terraz, Cachat, Marguerite . . . — Och annars ingen? ... — Ingen. — Hur kylig luften är i qväll! drag ned bindeln bättre! Du kunde utsätta dig för att åter bli blind. — Lika mycket! jag upprepar det för dig: genom att få min syn, har jag blott vunnit att se dig och genom att se dig, biott att älska dig med ett sinne mera; denna förn åga, som man gifvit mig, är ett nytt band, som fängslar mig vid ditt hjerta, och det är firlenskull den är mig kär! O, huru högt jag önskade att ega lika många sinnen, som natthimlen eger sjernor, för att göra dem alla delakt ga af vår kärlek! Jag tror, att det är derigenom som englarne äro så lyckliga framför alla andra skapade varelser. Dessa voro hennes egna ord; jag har aldrig kunnat glömma dem. Synförmågan hade gifvit hennes inbillningskraft en ännu högre flygt och hennes hjerta hade riktat sig genom alla de ljusstrålar, hennes ögon uppfångat. (Forts.)