Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1854, sida 1

nes sladdrande här. Hon var måhända under inslytande af samma pinliga känsla, ty vårt samtal var så tvunget, att man skulle kunnat tro, det vi knappt kände hvarandra. Emellertid besegrade vi snart detta tväng. Minnet af den föregående dagens lycka framträdde åter lefvande inför vår inbillning. Puck sprang omkring från den ene af oss till den andre, likasom smartade det honom att se oss så kalla, så fremmande mot hvarandra. — Jag närmade mig Eulalia och mina läppar sökte hennes ögon, den enda del af hennes ansigte de någonsin före gårdagen vidrört. De stötte mot en bindel. — Du är sårad, Eulalialtt ... — Det har ingenting att betyda, svarade hon, då jag som vanligt kommit hit, och det är blott ett grönt band mera emellan din mund och mina ögon. — Grönt! gront! o min Gud! hvad är det, ett grönt band? — Jag har sett, sade hon till mig, Jag ser ... och hennes hand darrade i min, likasom hon för mig bekänt ett brott eller berättat en olycka. — Du har sett!; utropade jag ... edu skall komma att se .... o, jag olycklige! Du skall komma att se! .... Spegeln, som fordom för dig blott var en kall och glatt yta, skall visa dig ditt lefvande ansigte. Den skall