Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1854, sida 1

för att gå henne till mötes, återvände derpå och gick så åter ifrån mig. Då han var långt, långt borta, skällde han otåligt och då han kom fram till mig, gnällde han. Slutligen gaf han sig till att skälla så högt och springa så glad omkring på klippan, att jag nog förstod, att hon måste vara i vår närhet, ehuru jag ej hört hennes steg; jag böjde mig fram mot det håll, hvarifrån jag väntade henne och mottog henne i mina framsträckta armar. Herr Robert var icke med och jag insåg straxt skälet dertill, äfvensom till Eulalias dröjsmål: jag hade glömt, att det fanns fremmande på slottet. Besynnerligt nog, uppfyllde mig hennes närvaro, som jag så mycket efterlängtat, med en oro, som jag aldrig förr känt. Jag kunde icke riktigt tala med Eulalia så, som dagen förut. Ifrån det ögonblick, då vi blefvo skyldige hvarandra allt, vågade jag icke mer fordra något. Det sörekom mig som hade hennes far, genom att gifva mig en ny rättighet, på samma gång pålagt mig tusende band och försakelser. Ju mera jag insåg, att hon tillhörde mig, desto mer bälvade jag för att vidröra henne. Jag skulle hafva trott mig vanära henne genom att lyssna till hennes andedrägt, röra vid hennes kläder eller med min mund fånga hen