Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1854, sida 2

— verk, som blanda dem, känna vi ju dem, hvilka de högst värdera: musiken, poesien. — Man medger, att vi ega organer för att njuta af dem, en själ för att känna dem; och icke desto mindre, tror du, att Lamartines gudomliga sånger någonsin klingat så skönt för mitt öra, som den hälsning du tillropar mig redan från långt håll, då man för dig hit till mig? Om Rossini eller Weber hänrycka mig med en mäktigare trollkraft, så är det derföre, att det är du, som förskönar konsterna, och du skulle på samma sätt försköna skapelsen, hvars prydnader de ä ro; men jag kan undvara dessa öfverflödiga rikedomar, jag som eger den skatt, från hvilken de låna sin glans; ty ditt hjerta tillhör mig, och du är ju äfven lycklig 2 — Jag är lycklig, svarade Eulalia, den lyckligaste af alla qvinnor! — , mina barn, sade herr Robert, i det han förenade våra darrande händer, Jag hoppas, att J alltid skolen förbli lyckliga, ty min vilja skall aldrig åtskilja er. — Tillfölje af den ömhet han hyste för oss, hade han vant sig att beständigt följa oss, utan att vi märkte det och hört oss, utan att hafva velat utforska vår hemlighet. Ehuru jag icke visste mig ha begått något brottsligt, blef jag likväl förskräckt. Eulalia darrade. Herr Robert satte sig — der midt emellan oss båda, ty vi hade aslagsnat