rÅ1 s2Sttlttmnags Shlltande beskaslenhet, sa bord ämnet behandlas åtminstone utur en olimän syn punkt. Man hade således bordt föreställa sig ej blut stånder, som icke drogo i betänkande att uppoffra be stående fabrikationer emot toma förespeglingar, utai ock en regering, antingen vacklande i grundsatser un der tillvaron af ett allmänt tänkesätt, eller trög i at lossa de bojor, hvarmed ett föråldradt prohibitivsy-ten fängslar en af vetenskap och uppfinning nyväckt in dustri. om således lagstiftaren ville söka en garant emot den ena statsmaktens brådstörtande rörlighet, så borde han äfven i samma lagmoment inlävga en ga ranti emot den andras qväfvande tröghet och likgiltig het för uttrycken af ett allmänt tänkesätt. Men hva finna dessa garantier med bibehållande af jemnvistenMen äfven om de funnos, vore det rätt att intaga dem i grundlagen? Denna stadgade visserligen rättighetet och sormer, tillh rande de begge statsmakternas inbördes förhållanden till hvarandra och verkningssäti hvar för sig, men stiftaren stödde den dock ytterst på ett förtroende dem emellan, som åt staten ger helsa och kraft. Den ifrågavarande inovationen hade åter sit! ursprung i ett misstroende! Ett sådant, framskjutet från ena sidan, alstrar natur igen ctt motstycke från den andra — och misstroendet införes i regeringssormen såsom lagprincip. samtidigt med den oföränderlighet man vill söka gifva ät nägra få tullsatser. Lagstiftarne af 1809 förbehöllo den ekonomiska lagstiftningen at den styrande makten, hvars enhet och upphöjning äro nödiga för att brin a hvarje särskild del af ett sammansatt statshushållningssystem till öfverensSlammelse med de öfriga delarne och med det hela. Men de stödde ytterst hela statsbyggnad.n på grunden af ett allmänt och upplyst tankesdll; och aldrig hade förtroendet till regeringen varit af större vigt vid den ekonomiska lagstiftningen än i närvarande tidpunkt, utmärkt ej bloti för brytningen af gamla former och en ny tid, utan ock för ett nyfödt lif i alla grenar af industrien. — Med all benägenhet att befordra stadga i tullsatserna kunde på dessa skäl talaren dock icke annat än afstyrka ifrågavarande sätt att vinna detta vigtiga ändamål. Tolaren nedlade vidare sin protest mot utskottets tydning af kynungens ekonomiska lagstiftaingsratt så vidsträckt, alt han, för att förekomma bhmande vådor af iuträdande förändringar i tullsatSerna, skulle ega makt att återställa de fordna skyddsförbuden i särskilda fall, intill dess annan lämpligare afgift kunde blifva antagen. En sådan regeringsåtgärd skulle i talarens tanka utöfva ett menligt inflytande ej blott inom riket, utan verka störande på rikets handelsförbindelser med andra stater och framkalla ett oernördt lurendrejeri. Talaren tillstyrkte således att ridderskapet och adeln, jemlikt 81 5 regeringsformen, måtte afslå den kongl. propositionen. Hr af Dahlstrom försvarade regeringens förslag, och ogillade således Utskottets behandling af detsamma. Frin. af Ugglas och hr Cederschold, R. T., visade orimligbeten af den Kongl. propositionen, till hvars försvar äter statsrådet grefve Mörner uppträdde i ett skriftligt yttrande, som vederlades af grefve Gyldenstolpe, 4., äfvensom af grefve Platen och sjelfvaste br v. Hartmansdorff, hvilken sednare ändock önskade att den Kongl. prop:n skulle bli hvilande, emedan ien viss tidning, behagat ,utbasuna, att Utskottets enhällighet i propositionens förkastande vore ett bevis på ringheten af det förtroende, som den närvarande regeringen åtnjöt. Grerve Lagerbjelke, G, utvecklade närmare motiverna för Utskottets utlåtande och frib. Bonde, K., böll en intressant framställning om frihandelns fördelar. Statsr. frih. Palmstjerna bad, på grund af de utaf grefve Mörner anforda motiver, att propositionen mätte få hvila, hvarelter slutligen br L. Hjerta meddelade nägra upplysningar i ämnet. Vid vutering afslog Adeln med 103 röster mot 54 den Kongl. prop:n. I Yrestestån det blef, såsom nämndt är, utlåtandet bordlagdt. I Borgareståndet uppträdde hr Wern e mot den kongl. prop:n, med förklaring derjemte, att han ej i grundlag n funnit något ställe som berättigar konungen att pålägga förbud. Denna rätt fann talaren ganska tvifvelaktig, enär den ej finnes utryckligen söreskrifven, utan tvärtom stadgandet, att ständerna skola föreslå eventuella tullsatser hvilka konungen derefter, om han så för godt finner, stadfästar, just utvisar, att det är båda statsmakterna gemensamt som skola afköra huruvida förbud må finnas eller ej. Komme deremot nu konstitutionsntskottets ifrågavarande y:t rande att såsom en rikets ständers åsigt i expeditions utskottets skrifvelse inslyta, så hade man för iramtiden betagit sig rättigheten att framställa anmärknig mot den konungens rädgifvare som möjligen kunde kontra signera ett beslut i denna rigtning, hvars grundlagsenlighet vore i så hög grad tvifvelaktig. Visande tal. slutligen att ett återinförande af förbuden skulle vara den största våda for den stabilitet i näringarne som man påyrkar, ty om förbuden nu borttagas på vissa råämnen, 1. ex. på jern, så skall i följd deraf uppsta en mängd ejutericr, machinfabriker, valsverk o. s. v., hvilka åter skulle vara omintetgjorda i samma stund det fordna skyddsförbudet äterupplifvades. Varande talaren ofvertygad. att den enda utvägen att vinna stabilitet var att uppbjuda alla krafter ati en gång siuna lämpliga tull-atser. hvadan i stället att skrifva ull K. M. och hänvisa på någon honom tillkommande ratt att återupplifva förbuden, det vore långt andamålsenligare att anhålla det K. M. måtte förena sina bemödanacen med standernas att en gång åstadkomma en tulltaxa som kunde göra ett slut på de vupphörliga striderna i detta ämne. — Hr Björck var deremat af den åsigt, att man svärligen kunde bestrida det K. M. egde rau att pålägga förbud; ty ehuru detta ej finnes uttryckligen medgifvet, saknas dock i ansvarichetslagen något stadgande, enligt hvilket man skulle för en sådan åtgärd ställa en konungens rådgifvare till ansvar. Tal. trodde ock att denna rätt blifvit tillförene under vårt nuvarande statsskick, bland annat 1817, flera gånger satt i utofning. — Hr Stolpe trodde, att lixaa litet som en öfverratt gillar eller förkastar en underrätts motiver genom en stadfästelse eller förkastelse af dess domar, lika litet ger elt ständernas beslut laga kraft ät ett utskafts motiver. — Denna jemförelse gendrefs af hrr Wetterberg och Asker, som erinrade derom att utskottets motiver inflyta i skrisvelsen till K. M., och sålunda erhålla ÄA aot.o ccmnltian