Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1854, sida 1

tertog Gervais, utstråckande sin hand mot klippan, liksom för att söka henne vid sin sida. Puck slickade hans hand och såg bedröfvad på honom. — Lugna er, Gervais. Det gör mig ondt att hafva vidrört en så sorglig strang i ert hjerta. Jag gissar till resten af er historia. Samma olycka, som träffat Eulalia och er, gjorde ett djupt intryck på den unga llickans far. Det lisliga intresse ni inger, kunde icke undgå att utöfva inflytande på en själ, mottaglig för dessa intryck. Han betraktade er som sin son. — Ja, som sin son, svarade Gervais, och Eulalia blef för mig en syster. Min goda styfmor och jag kommo att bo i det nya huset, som man kallar: Slottet. Eulalias lärare blefvo äfven mina. Vi erhöllo gemensam undervisning i harmoniens gudakonst, som hänrycker själen. Genom böcker, som voro tryckte med upphöjda bokstäfver, lärde vi känna filosofernas höga tankar och skaldernas herrliga verk. Jag sökte likna dem och likasom de måla hvad jag icke ser; ty det är ju skaldens natur eget att skapa en annan verld, hvars elementer hans snille låter framträda i handling. Också lyckades det mig stundom att med mina dunkla minnen åter skapa mig en verld. Eulalia fann behag i mina små poemer, och hvad kunde jag önska mer? Då hon sjöng