Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1854, sida 2

—AAT —T—?u—8rH— — — — —— kärleksfullt; hon sörebrädde henne mildt att hon ej förr gifvit sig tillkänna och sade sig icke rå för att hon kommit att behandla henne som en tjenstflicka. Den första som åter visade ett gladt ansigte, var Gertrud, som ansåg Gottfreds anfall som ett öfvergående ondt och hon upprepade flera gånger, att hon först nu vore riktigt lätt om bjertat och att en stor börda vältrats från hennes bröst. Den lame Claus satt på stenbänken utanför huset och skröt öfver att han varit den ende, som igenkänt Erdmuth. Han beklagade sig bittert öfver att man icke ville erkänna honom för den klyftigaste i hela byn, men sedan den första förskräcken var förbi, dref man mycket spektakel med honom för hans klyftighets skull. Man hade svårt för att göra begripligt för den gamle Gottfred, att det var den lefvande Erdmuth han sett. Han skakade alltjemt på hufvudet, men slutligen tycktes han dock fatta I sammanhanget och sade: — Jag hade förr trott, att den döda skulle stå upp igen, än att Erdmuth skulle återkomma från Amerika. Han begärde få se Erdmuth, men man efterkom först påföljande dagen hans önskan och han befallte då sjelf, att man skulle gifva henne modrens bruddrägt och att hon i den skul