Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1854, sida 1

stycke af brödet och upplaste i sjungande ton en gammal vers, hvari måttlighet och förnöjsamhet prisades. En stork flög öfver skördefolkets hufvuden; Erdmuth stirrade efter den och sade: — ÅIag undrar just hvad storken deruppe tänker om oss allihop; han måste ju se ned på oss som på en myrstack. Gotifred gick mumlande sin väg; han kom blott sällan ut på marken, var fullt upptagen med sina förrättningar för socknens räkning och lemnade gerna det öfriga åt Bläsi; ungdomens munterhet ökades naturligtvis sedan Gottfred aflägsnat sig; vid middagstiden kom den välförsedda korgen. Man satte sig vid diket med ryggen mot solen och Erdmuth hade fullt upp att göra med att skänka uti öl i tennbagaren som vandrade från hand till hand. Denna dag kom man alls icke tillbaka till byn och fortfor att meja, tills aftondaggen föll och blott gulsparfven pep ännu i fruktträden och stararne slögo upp i flockar. Fullmånan framkom bakom bergen med sitt rödaktiga sken och på hemvägen sade Erdmuth: — Det förekommer mig alltid förunderligt att månan ständigt kommer fram så tyst och att man icke vet ordet af förrän den plötsligen är uppe.