— Den saken har en stor och allrarlig betydelse; då det deremot är ganska kortsynt, huru smickrande saken än må vara för nationalkänslan, att åberopa en och annan i utländska tidningar införd braskande uppsats om vår neutralitets-ställning, såsom bevis på kabinetternas åsigter. Vi veta ju väl, att det nog finnes medel, att få in dylika politiska puffar, i afseende å hvilka Napoleon för 43 år sedan yttrade: det kabinettet skrifver grannast af alla, men hand: lar — — — Det må nu vara härmed huru som heldst. Beklagligt är det emedlertid, att ännu ingenting synes kunna förmå vår regering, att hylla offentligheten i fråga om förhållanden, på hvilka snart hela vårt väl beror. Härmed kan ej menas, att sådana underhandlingar skulle meddelas, som stå i samband med andra makters ännu oafgjorda, ömsesidiga förhållanden, äfvensom icke sjelfva de oss rörande negociationer, som ej äro utaf någon afgörande egenskap. Men med skäl! synes man kunna fråga, hvarför man för folket fördöljer sådant, som redan innebär bestämda anledningar, att motse en tvungen inblandning i yttre makters tvistefrågor, om dessa föranleda krigs utbrott. I vårt lands belägenhet, med det oafvisliga behosvet af gemenskap med vestra Europa och numera äfven med Amerika, är det att utsätta oss för de ytterligaste lidanden, om vi icke i god tid kunna ordna vår handel och sjöfart efter de förhållanden, som bero af det parti regeringen anser sig böra i sådant fall taga. Att fördölja detta, kan alldrig annat än blifva olycksbringande, om ock det ett ögonblick kunde skenbart visa sig politiskt. Aldrig under århundraden har det varit nödvändigare för en svensk regering än nu, att föra ett bestämdt och öppet språk till egna folk. Det blir sedan dessas sak, att kandla med klokhet och mod, om styrelsens handlingar ingifva dem förtroende och ådagalägga nödvändigheton att finna sig i uppoffring af både ögonblickets fördelar och nationella sympathier. Steget är väl betänkligt — helst om det är föranledt af obetänkta föregåenden — men det är en pligt mot två folk, hvilkas närmaste fram tid här står på spel. Under det tillstånd af osäkerhet, hvari vi nu befinna oss, måste dock ryktena om Rysslands vägran att erkänna neutralitets-förslaget, samt om till och med närgångna fordringar, äfven om de äro alldeles ogrundade, få i allmänhetens ögon en större betydelse, genom en tillfälligtvis samtidig tilldragelse, nemligen justitieministerns beslut, att anbesalla åtal emot Aftonbladets utgifvare för den i bladet den 15 Jan., ur engelska tidningen The Economist insörda artikeln om Preussens och Österrikes regenter och deras beroende af ryske kejsarens skydd, m. m. Åtalet är redan anhangiggjordt utan all antydan att det skedt på utländskt sändebuds begäran. Det är således, i synlig måtto, en följd af vår regerings åsigter, om dess pligt att skydda utländske regenters oantastlighet, uti svenska, tryckta skrifter. Man frågar sig naturligtvis, om denna pligt alltid varit ansedd så helig? Om ej vida mer smädliga och förgripliga saker varit sagda, om vänskaplige makters regenter, än de utur religiöstoch moraliskt-politisk synpunkt allvarlinnnnnnnnnnknnknknkn :::: 1 — —