från regeringens sida ånyo gjordt i tusentals medborgares ekonomiska förhållanden, så qväfde vi denna känsla för hvad vi ansågo vara en större nödvändighet, och trodde att Regeringen handlat visligt. Emellertid har erfarenheten, denna höga lärarinna för den som vill något lära, och denna oblidkeliga tuktomästarinna af alla felsteg, visat att hvad Regeringen och mången annan — deribland vi i vår ringhet — ansett statsklokt och nyttigt, det var i sjelfva verket oklokt och skadligt, allt endast och allenast derför att man våldfört Friheten. Hvad blef nemligen följden af branvinsbranningstidens inskränkning? Jo den, att bränvinspriserna genast stego och föreställningarne väcktes om en ännu högre stegring, hvaraf åter följden blef, att alla krafter sattes i rörelse, för att kunna begagna den korta tid, hvarunder tillverkningen var tillåten. Detta kunde väl i viss mån förutses, men man tänkte dock: det blir i alla fall omöjligt, att tillverka på två månader lika mycket som sex; alltså blir dock vinsten af tidens inskränkning alltid någon förminskning i bränvinsproduktionen. Hvad säger erfarenheten härom? Ingenting mindre, än att — enligt det särskilta utskottets betänkande — mera bränrin anses hafva blifvit på vissa stållen tillverkadt under rd månad, ån eljest plågar tillverkas på sex. — I Östergöthland voro under hösten 1853, 657 nya pannor i gång utöfver 2,281 förut anmälda; i Kalmar län 540 utöfver det vanliga antalet; i Christianstads län anses mer än 5 millioner kannor blifvit tillverkade denna höst. i Hade nu bränningstidens inskränkning icke blifvit päbuden, så är det en sannolikhet gräni sande till visshet, att fruktan för den dyra tiden, inverkan af agitationen, sarhågan för låga priser m. m. hade afhållit mången från att bränna, så att produktionen blifvit mindre än föregående år, under det den nu blifvit större. Denna erfarenhet har gifvit oss litet hvar en bitter, men helsosam lexa. Huru har det särskilta utskottet tillegnat sig densamma? I I vår tanka, ganska illa. Såsom vanligt, då man kommit in på denna olycksdigra väg af förbud, inskränkningar och lagstadganden, fram och åter, i st. för att låta förhållandena fritt I ordna sig sjelfva, har utskottet velat bota det onda, som det förra förbudet vållat, med ännu ett förbud, nemligen upphäfvandet af den i det förra kongliga påbudet uttryckligen erkanda rättigheten alt begagna April månad för branvinsbränning. Så god afsigten må vara, så är detta alldeles rasande (om förlåtelse för det häftiga uttrycket, men vi kunna ej hjelpa att vi säga ut det som synes oss så klart). Vi underkänna icke vigten af utskottets bekymmer öfver en i vår förestående svår tid samt öfver bränvinets förderflighet. Ingen kan känna det sednare lifligare eller tänka på det förra med större deltagande än vi. Men vi tro dock säkert, att om det nu får blifva vid hvad som en gång är beslutadt, så blisver det onda, som detta beslut vållat, mindre än om man nu vill bota detsamma med ett nytt förbud. Utskottet beräknar, att då försäljningspriset på bränvin nu utgör 1: 24, men tillverkningskostnaden ej kan anses gå utöfver 40 sk., så måste den stora vinst, som ligger härutinnan, ovillkorligen leda till en stark tillverkning under April månad, hvilket åter skulle medföra de vådor, som af utskottet så lisligt målas, utaf stegrade sädespriser, brödbehof och hungersnöd, hvilket skulle inträffa så mycket säkrare och blifva så mycket farligare, som spanmålsbristen är stor i de flesta Europeiska länder. Utskottet synes oss här hafva låtit förskräckelsen förleda sig, att glömma de enklaste lagarne för all produktion och konsumtion, derest dessa lagar ej störas af välmenta, men okloka lagstistningsåtgarder. De stora qvamiteter bränvin, som blisvit tillverkade, skulle ovillkorligt framkalla ett starkt fallande i priserna å denna vara, om icke dessa priser hölles uppe, dels genom väntan på en blifvande hög beskattAA ———— — — — — cam om dan hlifvit hunden efter ett snöre.