Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1854, sida 1

och hr Reuterdahls inträde erhöll sin bestäm. da färg. Det kan måhända icke vara alldeles utan intresse, att återväcka minnet af en förutsägelse och några varningar, som vid rygtet om den förestående ministersörandringen uttalades, under slutet af år 1851. Det är tydligt att den som yttrade dessa ord icke har kunnat blifva ösverraskad af hvad som nu inträssat, hvilket blott är den faktiska bekräftelsen på hvad man lätteligen förutsåg. I I I Den som nu skrifver dessa rader uttalade i ÅÄstonbladet, straxt före frih. Palmstjernas inträde i kabinettet, följande: Det kan ej vara utan bekymmer, som Fosterlandsvännen ser vår regering, ehuru ännu osäkert och vacklande, dock steg för steg, gå tillbaka från den bana, som den engång syntes vilja beträda, och närma sig till en politik, som otvifvelaktigt leder till olycka, stödjande sig dervid på ett parti, hvars intressen och sympathier äro fiendtliga mot den nya tidens strafvanden, hvars öra är tillslutet för nationens röst och hvars makt är — en chimere, en såpbubbla, som springer sönder af sig sjelf. Vi veta alltför väl att detta parti vill begagna den närvarande stunden, för att tillrycka sig makten; vi veta äfven väl, att det på alla möjliga sätt kringgardar och sorcerar regeringen, för att få den att kasta sig i dess armar, att svärja dess fana, att oåterkalleligen bryta med framåtskridandet och göra all tvekan, all återgång omsjlig. Vi äro icke okunniga om alla de intriger, Som för vinnandet af detta mål och dess fullföljande till det yttersta, blifvit hopväfda, men vi beklaga partiet sje.ft och ännu mera den regering, som det, under föreuänningen att skydda, vill göra till sin lekboll, ifall stamplingarne skulle lyckas. bet skulle då snart visa sig, att då det sökta målet vore uppnått, vore just det rätta målet förloradt. Det är temligen lätt att inse, det genom en reaktionär politik den redan icke otydliga missbelåtenheten hos massan al nationen, dämpad allenast genom en ännu ej slocknad öfvertygelse om Konungens goda vilja och afsigter, skulle sprida sig till alla de delar af samhället, som utgöra dess kärna och styrka. En sådan missbelåtenhet antager i våra dagar lätt en farlig karakter; det passiva motståndet mot styrelseåtgärderna öfvergär snart till aktivt. Vi betvilla mycket att sådant kan vara betryggande för en svensk regering. Elter att hafva med några hastiga drag tecknat bilden af det reaktionära partiet, fortfar Å. B.: År det icke en anspråksfullhet utan like, att detta fåtal icke blott söker bevara åt sig och efterkommande företrädesrättigheter, till hvilka det förlorat all rätt, utan t. o. m. sträcker handen efter ytterligare makt. Är det tänkbart att detta parti, som uppå höjden af sin makt knappt förmådde något sådant, skulle kunna numera uppehålla en svensk regering, hvars enda fasta stöd sedan urminnes tid varit: ÅGud och Sverges allmoge, emot hela den tänkande, närande och skattdragande delen af nationen? Och detta i ett ögonblick, då sjelfva Englands mäktiga aristokrati ser sig föranlåten, alt göra den ena estergisten efter den andra åt folkmakten? Ar det möjligt, att den nuvarande regeringen skulle kunna låta bedåra sig af en sådan förestållning ? Vi hafva talat här af upprigtig öfvertygelse, från synpunkten af regeringens och konungamaktens egen trygghet. Voro vi ej vänner deraf, tillhörde vi dem, som, förtviilande om en sakernas fredliga lösning, se ingen annan räddning än i den våldsamma omstörtningen, lå skulle vi instämma i den önskan, att en otvetydigt hvitfärgad, konservativ minister måte komma att ställas i spetsen för ärenderna. Man hade då rent spel, handsken vore kastad it nationen, tveksamhetens och moderationens — — on hade äfven sorg tv hennac gaffar är 14 stör, genom frih. Palmstjernas, grefve Mörners