tid vore ute och den kamp, på hvilken kon. Carl XIV:s död gjorde ett slut, skulle begynna med mångdubblad kraft. Men vi tillhöra ej en sådan politik. Vi åro fullt och fast öfvertygade, att våra samhållsförhållanden kunna utveckla sig fredligt och derigenom först rätt välsignelserikt, ifall styrelsen ställer i spetsen för, eljer åtminstone ej uppträder emot en sådan utveckling. Ett visserligen ännu svagt, men oupphörligt stigande medborgerligt lif och intresse har vaknat i de flesta delar af landet; en början till sjelfstyrelse har inträdt inom kommunerna och här och der inom provinserna; det allmännas sak har börjat lilligt sysselsätta hvarje upprigtig fosterlandsvän; dessa krafter skola utan tvisvel, äfven isolerade, en l gång bära frukt till samhällets båtnad; understödda af regeringen och bragta till enhet och gemensamhet i sträfvanden, skulle de utveckla sig ganska hastigt och verksamt. Vi finna så ledes alls ingen nödvändighet, likasom ingenting önskvärdt i det sakernas bringande på sin spets, som ligger i antagandet af ett mot tidsandan och framåtskridandet uppenbart fientligt politiskt system. Tvertom måste detta synas såsom en ganska stor olycka, hvars följder ingen mäktar berakna. Efter en hastig blick på den ställning de Europeiska furstarne efter dämpandet al 1848 års revolutioner intagit till folken, heter det vidare: Är det klokt af en Svensk regering att ställa sig på samma punkt, att afskära sig all möjlighet till återgång, ifall ändock förhållandena skulle gestalta sig annorlunda än det af ögonblickets seger druckna partiet nu anar? Hafva de, som söka drifva regeringen till denna ytterlighet, väl betänkt följderna af hvad de förehafva? Borde icke, om ingen bättre känsla, åtminstone den politiska försigtigheten vårna dem för ett steg, som leder till ett mål, hvilket ej kan förutses? Skulle det, till trots af alla varningar, lyckas det förblindade partiet att genomdrifva sina planer, att blifva mästare af regeringen, så blifver regeringens ställning till nationen den vi nyss antydt, att den kommer att mötas med ett alltmer stigande missnöje och skall kanske en gång nödgas tillgripa fysiska medel, för att göra sin vilja gällande. Till representationen blifver regeringens ställning sådan, att den med ett alltmer maktlöst stöd i de båda stånd, hvilkas betydelse med hvarje år, med hvarje dag, astager, möter en alltmer kompakt och bestämd opposition i de båda öfriga stånden, hvilkas vilja i alla fall på sistone blisver gällande. Inträder en sådan opposition i full kraft, torde anslags beviljande och statsregleringens uppgörande kunna komma att stöta på hinder, som gör regeringens fortfarande, med bevarande af den konstitutionella grunden, underkastadt vissa svårigheter. -—— — Hvad vill man alltså med en konservativ minister hos oss uträtta? Hvilken framgång tror man sig för densamma kunna påräkna? På hvad sätt tror man, att den skall kunna stödja och uppehålla styrelsen, till hvilken förtroendet just på denna väg skall i grund rubbas? Vi öfverlemna åt det parti, som nu djerft vill gripa statsrodret i sin hand, att samvetsgrannt besvara dessa frågor, ifall det ännu äger så mycken besinning qvar, att de vill se framför sig och göra sig reda för följderna af sitt handlingssätt. — Detta yttrades, innan den närvarande ministerens husvudledamöter ännu voro fullt bestämda. Kort härpå kallades frih. Palmstjerna till finansminister. — Månne ej förutsägelsen gått temligen nära i fullbordan?