Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1854, sida 1

stående förstodo hvad som händt mig och de upplyftade mig från marken, på hvilken jag nedfallit; en tysk, som fanns bland folkhopen, tröstade mig vänligt och lofvade hjelpa mig att komma efter de andre. Der satt jag nu vid stranden och förmådde hvarken tala eller resa mig upp och folket kastade både silfveroch kopparpengar i mitt knä. Pengar och återigen pengar! hvad skulle jag väl göra med dem? Jag ville blott dö! Så förde de mig in till staden och då jag vaknade, sade man mig, att jag sofvit länge. Gertrud har ofta berättat för mig om barn, som af sina hjertlösa föräldrar blifvit utsatta i en vild skog i den djupaste snö; men värre än mig har det visst icke gått någon af dem, ty jag var så öfvergifven och bjelplös som ett litet barn, hvilket knappt engång kan säga namnet på sin far. Tysken, som sjelf. drog försorg om utvandrares inskeppning och öfversart, ville kostnadssritt låta mig resa efter de mina, men jag satte mig deremot och tjente hos honom i ett år; både han och hans hustru voro mycket goda mot mig, men slutligen ville jag likväl hem och i närheten af Köln insjuknade jag samt måste åter taga tjenst hos en honde — och nu är jag här. Jag trodde, att du var gift för längesedan, Bläsi, och då ville jag ha tjenat hos dig; jag gick först till Gertrud, men