Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1854, sida 1

stifiningens sida. Äfven för närvarande finnes ingen lag, som hindrar en masugnsegare att blåsa tackjern af usla malmer, hvilka han kan erhålla till billigare pris, eller en bruksegare att smida stängjern af dåligt tackjern. Korrcktivet emot en sådan hushållning ligger dels hos flertalet af tillverkare i omtankan om egen fördel och om kreditens bibehållande för sin vara, dels också deruti, att köpmannen, som tillhandlar sig bruksegarens jern för att skeppa detsamma, nog vet att underrätta sig, huruvida han erhåller en pålitlig tillverkning, hvarföre också vissa stämplar, som äro kända att utmärka en god vara, betalas med ett vida högre pris än andra. Det är alltför tydligt, att missbruk i nyssnämnde afseende snart skulle medföra sitt straff för tillverkaren, att man skulle behöfva hysa några allvarsamma bekymmer i detta afseende. Dessutom torde det för de flesta vara bekant, att stångjern från vissa fabriker i England i temligen stor skala förses med falska stämplar af våra bästa tillverkningar och under namn af svenskt jern skeppas till aflägsnare platser. Denna skamliga industri, ehuru den visserligen något måste skada det svenska jernets kredit, hindrar likväl icke att verkligt svenskt jern af de så kallade rangstämplarne är eftersökt och bibehåller sitt pris. Icke heller kan den nyssnämnda bedrägliga industrien förekommas genom fortfarande förbud mot införande af utländskt jern till Sverige. i Från hvilken sida man betraktar saken, lära de båda ofvannämnda konsiderationerna hefinnas alltför obetydande för att böra förorsaka något hinder mot en åtgärd, som för hela landets befolkning och särdeles den industriidkande delen deraf, skulle vara af ovedersäglig nytta och åstadkomma en betydlig vinst. I enlighet med hvad nu blifvit anfördt vore det visserligen önskligt att jern, såväl gjutet oarbetadt, eller vanligt tackjern, som smidt eller valsadt stångjern finge tullfritt införas; men då denna förändring på en gång från förbud till fullkomtig tullfrihet kanhända ännu skulle synas mången alltför stark, för att ej mötas af betänkligheter hos dem, som frukta genomgripande åtgarder i allmänhet, så inskränker jag mig till att vördsamt föresiå, det införseltullen på tackjern må bestämmas till tjugufyrs skillingar för ett skeppunds tackjernsvigt; för stångjern om half tums tjocklek och deröfver samt minst 23 tums bredd samt I tums fyrkant eller 13 tums rundjern och deröfver, till En riksdaler, och finare dimensioner än de här uppgifna till Två riksdaler bko för skeppundet stapelstadsvigt. andra sidan synes det i högsta grad billigt att den ännu återstående utförselstullen på stångjern må upphöra, hvilket jag tillåter mig föreslå. Denna af den enklaste stadsekonomiska klokhetsregel söreskrisna åtgärd, ligger för öfrigt i samtliga bruksegares intresse och kommer således sannolikt icke att sakna förord af inflytelserika röster, så att några vidlyftiga skäl derföre icke af mig behöfva framstållas. Å tackjern föreslår jag äfven vördsamt utförselsförbudets borttagande, lemnande i öfrigt tullbeloppets bestämmande åt det högloflige utskottets pröfning, som ej lärer underlåta att deröfver inhemta erforderliga upplysningar af de vid riksdagen närvarande bergsmän och bruksegare och söka jemka emellan deras olika intressen. Jag anhåller tillika att få göra den anmärkningen, att tullvärdet på tackjern, 9 riksdaler, är alltför högt upptaget, när det gäller de tackjernssorter, som för sitt pris skulle komma mest i fråga till förbrukning härstädes. Då priset på berörde vara af de bättre sorterna i England icke uppgått till 5 pund sterling per ton och det skottska tackjernet ofta sålts till mindre än hälften af detta pris, så bör ett medelvärde af 7 riksdaler pr skeppund vara mer än tillräckligt, isynnerhet som äfven det svenska tackjernet ofta säljes vida under detta värde, om man förvandlar beräkningen från den i handeln härstädes gällande tackjernsvigten om 26 lispund till stapelstadsvigt om 16 lispund, för hvilken värdet i tulltaxan är utsatt. Om den nu af mig föreslagna rättighet till införsel af tackjern mot en tull af 24 skillingar banko beviljas, så föreslår jag i sammanhang dermed vördsamt att införseltullen å artiklarna grytor, pannor, kittlar, kakelugnar, gallerverk, apterade stolpar och ledstänger dertill samt slussportar, må nedsättas till 3 rdr 16 sk. bko skepp. Alla dessa varor draga genom sin tyngd redan en ej obetydlig kostnad att införas utifrån, utom tullasgiften; och de inhemske tillverkarne af QAA uu—yn— —