Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1854, sida 1

Medan sadern med blicken sänkt mot jorden och med bedröfvad uppsyn sålunda vandrade vägen framåt, betraktade Erdmuth honom ofta med tyst medlidande, och hon gladde sig så innerligt, att det fallit på hennes lott att åter kunna göra allting godt igen; midt under dessa praktiska betraktelser, tänkte hon på äfventyret om barnen, som vandrade ut i verlden för att söka helsans ört åt deras sjuke fader och på vägen modigt bestodo alla farliga prof. Då de vandrande fingo Hollmaringen i sigte och landsvägen krökte sig fram mot byn, stannade fadren och sade, att han ville vända om här och utvänta Erdmuths återkomst på ästen i Seebrunn, hvilket värdshus var det första huset i byn närmast Hollmaringen. Du vet nu besked, sade han, gå nu i Guds namn. Han satte sig vid dikeskanten och knäppte händerna kring sin käpp, som han höll mellan sina knän. Då han efter en stund åter såg opp, var Erdmuth redan ett godt stycke på vägen till byn. Hon vände sig icke mera om och vandrade lugnt framåt; Cyprian blef nu plötsligen ängslig till sinnes, ty der gick hans barn och det hon nu företog sig, gällde för honom lif eller död. Om de andre öfvertalade flickan att stanna qvar hos dem, vore nan förlorad, ty hon var nu myndig och kun