Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1854, sida 1

lr L. ljerias mouon i hulragan. (Forts. fr. N:o 16.) Hvad den första invändningen beträffar, så anser jag att den verkligen kunnat vara af något slags betydenhet, innan det svenska jernet erhöll tullfrihet i England; men efter denna förändring, och sedan införseltullen å stångjern numera jemväl blifvit nedsatt till bälsten i Frankrike, samt då efter all sannolikhet, en dylik tullnedsättning ofördröjligen är att förvänta i Förenta Staterna i Amerika, så utgör det Svenska jernet en så obetydlig del af det belopp, som åtgår på verldsmarknaden, att den tillökning i förrådet för skeppningen af Svenskt jern, som kunde uppstå derigenom att en till priset billigare utländsk vara användes för vissa inhemska behof, knappt skulle blifva märkbar inom nyssnämnde länders konsumtion. Erfarenheten har ock visat, att försäljningstillfällena för det svenska jernet på den sednare tiden nästan med hvarje år utvidgat sig på aflägsnare transatlantiska platser. Någon fara för prisets upprätthållande på det svenska stångjernet kan således icke härleda sig deraf, att förrådet för skeppning genom tillökning af ytterligare 100,000 skeppund skulle blifva större än hvad verldsmarknaden kan upptaga utan inverkan å varans pris, helst då man många gånger haft tillfälle att se, att priset somliga år varit högre oaktadt en större tillgång, än andra år vid en mindre tillgång. Denna fara, om den finnes, skulle endast härröra ifrån fortsatta bemödandet hos de Engelska jernfabrikanterna att förbättra sin tillverkning ehuru den sker med stenkol, och hvilken förbättring i vissa distrikter, till exempel i Staffordshire, gått så långt, att det vid en del fabriker derstädes tillverkade stångjernet under loppet af detta år stått lika högt, ja till och med högre i pris än det Svenska. Vid dessa storartade Engelska gjuterier och valsverk, hvarest kol och malm finnas att tillgå nästan på samma ställe, kunna ock nästan huru stora qvantiteter som helst tillverkas, så att det icke är af brist på godt jern för de flesta behofver, som det Svenska behöft köpas. Då likväl det oaktadt någon minskning i skeppningsqvantiteten af det Svenska jernet icke visat sig, utan tvertom, det ojemförligt största beloppet af våra förråder gått till England i första hand, så måste häri ligga ett bevis att den ofvannämnda farhågan för en blifvande öfverproduktion och bristande afsättning på verldsmarknaden i följd af tullfri införsel af utländskt jern är ogrundad. Min oförgripliga öfvertygelse är, att om fri införsel af allt utländskt jern tilläts, skulle det befordra och öka afsättningen af vårt eget i utbyte, enligt den erfarenhet som öfverallt rönts af den fria handelns verkan på det ömsesidiga utbytet af alla sådana varor, som genom sin beskaffenhet och användbarhet hafva efterfrågan i verldshandeln. Den andra här ofvan nämnda sarhågan, nemligen att rättigheten till införsel af utländskt tackjern skulle begagnas af bruksegare för att till lägre pris kunna tillverka ett försämradt stångjern torde, om man närmare betraktar densamma, ännu mindre böra utgöra föremål för bekymmer eller förmynderskap från lag