Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1854, sida 1

de göra hvad hon ville. Med vacklande steg vände nu Cyprian om, och han stannade ofta på vägen: verlden var så vårfrisk, full af solljus och fågelsång, men den, på hvilken sorgen hvilar tungt, är likväl till mods liksom i ett fängelse; sorger och bekymmer afskära för honom, liksom jernstängerna i en fängelseglugg, hvarje utsigt. Erdmuth vandrade emellertid glad och lycklig vägen framåt. Folket på egorna och på vägen kände hon icke, men hvarje träd, hvarje häck, hvarje buske hälsade henne med tusende halfförgätna barndomsminnen och hon sjelf blickade omkring sig med stora, förundrade ögon, liksom ett ur en dröm uppvaknande barn. Lärkorna jublade, träden blommade, solen sken och i flickans inre lefde, henne sjelf omedvetet, den uppmuntrande tanken, att hon ämnade utföra en god handling och hela hennes hjerta var uppfylldt af glädje. Hon gick som om ett osynligt väsende fört henne vid handen, men plötsligt stannade hon och en djup sorgsenhet insmög sig i hennes själ, ty hon skulle ju icke få — bli qvar här, hvarest hon likväl ensamt kände sig hemmastadd. Och du skall för alltid blifva qvar derbortom hafvet, sade hon halfhögt till sig sjelf (Forts.)