Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1854, sida 1

Eyes arfbengars nus på Drtampen. EA yttrat sig emot all nedsättning och ännu mer mot upphäfvandet af tullarne å landtmannaprodukter. Detta hindrar likväl ej samma talare, att förorda betydliga nedsättningar å fabriksprodukter, hvari de skulle ha fullkomligt rätt, om de utgingo från den rigtiga synpunkten, nemligen att de höga tullarne mera skada än gagna fahrikanterna sjelfva, men hvari de nu blott röja en sjelfviskhet och kortsynthet, hvarifrån den som blifvit utsedd till Folkets, således ej till Ståndets representant, bör söka frigöra sig. Nu synas de nemligen tro, att den höga tullen är fördelaktig för en näring, och likväl fordra flera af dem dess nedsättning hvad slöjdindustrien angår, under det de yrka dess fortfarande bibehållande för landtmannaindustrien. Emellertid är detta kortsynta motstånd mot ett friare handelssystem i afseende å jordbruksalster, å bondeståndets sida, lätt förklarligt genom det verkligen okloka sätt, hvarpå denna fråga blifvit behandlad af eljest förtjente skrifställare i ämnet. Såväl i flera motioner och petitioner, som särskilt i en brochyr kallad Nu eller aldrig, hvilken väckt ett rättvist uppseende för många vigtiga upplysningar, har man på ett lika oklokt som mot verkliga förhållandet stridande sätt, lagt stor vigt deruppå, att tullnedsättningen å en hop landtmannaprodukter skulle sänka priserna på dessa produkter i Sverge, dervid man talat många vackra ord om fördelarne häraf för den fattigare besolkningen. I sammanhang härmed har man farit ut i rätt hårda tillvitelser mot jordbruksintresset, som på de höga tullarne skördat och skördar en orättmätig och stor vinst, på den fattige förbrukarens bekostnad. Detta förfaringssätt har varit ytterst oförnuftigt. Man har ju härigenom öppet sagt åt jordbrukaren, att han, med tullarnes nedsättning, skulle göra stora förluster. Tror man att jordbrukaren går sjelfvilligt in på att ådraga sig sådana förluster, särdeles då detta ej skulle vara det enda håll, hvarifrån hans fördel angrepes? När man ser huru segt motstånd det jemförelsevis lilla fabriksintresset förmått göra emot billigare tullförhållanden, tror man då att det största intresse i landet, nemligen jordbruksintresset, skulle lättare besegras? Vi hafva mer än en gång med bekymmer åsett den falska vänning man gifvit denna fråge och hafva flera gånger ämnat inlägga vår, om också obetydliga, reservation mot den i denna skefva rigtning väckta och underhållna agitationen. Hvad vi fruktade har nu inträffat, nemligen att bondeståndet begagnar alla dessa argumenter för de olycksaliga höga tullarnes bibehållande. Såsom saken rätteligen förhåller sig, hvilket vi snart skola söka visa, kan detta i och för sig vara ganska likgiltigt, ty de höga tullsatserna på landtmannaprodukter äro temligen oskadliga, ehuru komplett onyttiga, men det betänkliga ligger deri, att prohibitivsystemet i sin helhet härigenom erhåller ett medhåll i bondeståndet, som det eljest ej skulle hafva erhållit. För att om möjligt, om ock i än så ringa mån, verka för en bättre öfvertygelse i detta hänseende, hafva vi skyndsamt gripit till pennan, och bedja då allvarligen få fästa respek—