Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1854, sida 1

blixtrande guldsmycke glimmade framför hennes ögon; men den som räckte henne detsamma var ingen trollkarl, utan hennes sar, som sjelf hängde det kring hennes hals och kysste henne under tysta tårar. Hvad vill det säga? frågade Erdmuth ännu halft drömmande. Fadren satte sig bredvid henne på sängkanten, drog djupt efter andan och sade: — Det är din salig mors halskedja; den har jag icke skiljt mig vid, huru väl jag än kunde ha behöft det; ty jag hade bestämt att du skulle få den i dag. I dag för ett och tjugu år sedan . . . Försjunken i sina minnen kunde den starke mannen icke säga mera och gret högt. — Du har då icke sålt min mors brudsmycke? Ar det då icke derföre som morbror Gottfred är så vredgad på dig? frågade Erdmuth. — Jag sålde kläderna för att förarga det råtthufvudet, ty de skulle ju i alla fall gått all verldens väg; men det egentliga brudsmycket, det har jag behållit. Se, Eromuth — och Cyprian fattade hennes hand — du är mitt älskade barn, du är mitt enda barn, mitt alldraendaste; du har vuxit fast vid mitt hjerta framför alla andra; du vet det, om jag också icke säger dig det så ofta.