Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1854, sida 2

na prisskillnad utgör och hela riket skulle vinna så mycket som dessa besparade utgister för alla konsumenterna tillsammans, enär ett motsvarande belopp Svenskt jern då kunde utföras och säljas till ett högre pris på den utländska marknaden. Jag anser det ingalunda vara för mycket att antaga, att en förlust af minst en half million riksdaler banko årligen på detta sätt uppstår för vårt genom förbudet emot begagnande af billigare utländska jernsorter till vissa behof; utan att serskildt taga i beräkning det hinder för en hastigare utveckling af gjuterier, af byggnadsföretag och tillverkning af åkerbruksredskap, som förorsakas af det nu gällande förbudet. Men om tillåtelsen till införande af utländskt .jern skall åstadkomma någon verksammare nytta, så bör den medgifvas antingen tullfritt, eller också emot en ganska låg, nästan blott nominel tullsats. Det torde tillåtas i detta afseende åberopa Englands exempel, der erfarenheten redan visat det fördelaktigaste resultat af den utmärkte statsmannen sir Robert Peels, i trotts af ett starkt motstånd, lyckade bemödande att helt och hållet borttaga införseltullen på utländskt jern. Uti England är förhållandet dock sådant, att dess eget jern kunde begagnas med fördel till alla gröfre arbeten, så att t. ex. det Svenska jernet der hufvudsakligen endast behöfver användas för ståltillverkning till eggjerns och verktygs förfärdigande, i följd hvaraf den höga tullasgisten på svenskt stångjern, om också betydlig för hvarje skeppund, blef föga märkbar när den fördelades på hvarje stycke serskildt af finare manufakturartiklar. Icke dess mindre har man efter tullreformen i England icke hört något enda ogillande yttras af tullens borttagande på Svenskt jern. För England var således tullens borttagande vida mindre af behofvet påkalladt, än hos oss, då besparingen genom denna åtgärd här skulle blifva mycket större och mera inflytelserik; eller med andra ord, den Svenska lagstiftningen synes hafva ett ännu större skäl än England haft, att göra handeln med denna nödvändighetsvara fri och obehindrad. De invändningar som man får höra yttras emot fri införsel af utländskt jern äro hufvudsakligen tvänne, hvilka jag utber mig att i största korthet få vidröra. Den ena, alt genom en sådan tillåtelse skulle konsumtionen af Svenskt jern inom landet aftaga och en öfverproduktion uppstå, eller afsättning för en del komma att saknas, samt priset i följd deraf falla och att detta måste i möjligaste mån förebyggas, helst äfven vid närvarande priser många af de svenska jernbruken arbeta med ringa fördel. Den andra invändningen, som väl mera sällan yttras, men dock torde förtjena att ej alldeles förbigås är, att om utländskt med stenkol tillverkadt tackjern tilläts till införset och erhölls till billigare pris än det inhemska, så skulle åtskillige bruksegare begagna tillsället af dess användande vid sin stängjernstillverkning för att skörda en tillfällig vinst, men på samma gång försämra sin vara och sätta det svenska jernet i misskredit på den utländska marknaden. (Forts.)