Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1854, sida 2

bröd, intet posthorn ljöd mer genom gatorna och barnen jublade och sjöngo icke mer som förr. Cyprian åsåg sina afsarers förfall med denna liknöjdhet, som alstras af slöheten och en gryende visshet om en oundviklig ruin. Hustrun, som alltid haft ett lättsinnigt sätt, sökte att draga så mycken fördel som möjligt af de goda dagarne och då det icke tjenade till något att gräla med mannen, ville hon åtminstone begagna sig af det som ännu fanns qvar; tunnbanden hade sprungit af på både tunnor och fat och hon begagnade nu stafvarne i stäilet för ved i spiseln. Två stycken jord hade blifvit sålde, andra pantsatte och man förtärde nu hvad som fanns qvar. Cyprian sökte ännu alltjemnt inbilla sig sjelf att han sålde allting frivilligt, under det han dag för dag alltmer gick det öde tillmötes att tvingas lemna hus och gård. Han uppsade icke gästgifveriet och betalte skatt derför, utan att få in så mycket som denna utgjorde; han trodde sig böra hålla handteringen i gång, för att desto lättare få en köpare. Någon gång emellanåt fick han I ännu ett ankare bränvin eller halfsurt vin på kredit till högt uppdrifvet pris, men för det mesta var hans källare tom och när någon gång en vandrande gesäll sörvillade sig till trakten och tog in i Solen, blef Gertrud skickad bort till värden i Oxen, för att derifrån