Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1854, sida 2

för deras tillämpning. viljande jag härvid endast ytterligare erinra om angelägenheten både för statsinkomstens betryggande och för en vigtig inhemsk förädlingsnärings fortfarande bestånd och utveckling, att egna allvarlig uppmärksamhet åt innehållet af den, angående lämplig reglering utaf nu gällande öfverdrifna tullsatser å tobaksblad och stjelk, till Kongl. Maj:t nyligen ingifna underd. petition af Stockholms och Götheborgs tobaksfabrikanter och importörer. Då jag förmodar, att såväl nämnde underd. petition, som de flera likartade, hvarmed både handlande och andra industriidkare innevarande år till K. M:t ingått, alla syftande derhän, att få den till sina grundsatser länge och allmänt hyllade liberala tullreformen genomförd, blifva till rikets ständers och dess bevillningsutskotts kännedom öfverlemnade; samt jag derförutan, i fråga om de tullbestämmelser, som, i öfverensstämmelse med nämnde grundsatser, böra antagas för särskilda artiklar, tvekar att nu upptaga ståndets dyrbara tid med ssramläggande af fakturor, kalkyler och andra mångfaldiga utredningar, hvilka vid det granlaga detaljarbetet böra öfvervägas, inskränker jag mig hufvudsakligen till det allmänna påståendet, att icke allenast alla i gällande tulltaxa förekommande inoch utförselsförbud måtte upphäfvas, utan ock att i stället för samma förbud och de till förbud gränsande öfverdrifna tullsatser, hvaraf gällande taxa är uppfylld, måtte sättas med hillighet och rättvisa afvägda, i verkligheten och icke blott på papperet möjliga tullafgifter, på det en kommande tid icke må få anledning att emot rikets ständers nu blifvande tulltaxebeslut tillämpa den af Kongl. Maj:t uti dess nåd. proposition vid 1841— 1848 årens riksdag, angående då gällande tulltaxa, uttalade orubbligt sanna åsigt, att det skydd sör inhemsk näring, som söktes i förbud eller ölverdrisna tullsatser, sällan vore annat än skenbart, och att en så beÄskassad tull-lagstiftning, genom det förakt den födde sör lagduden och genom de öfverträdelser af densamma, som vinningslystnaden visste att göra möjliga, vanligen utan att verka det goda, som dermed afsåges, tvärtom ledde, å ena sidan till förlust, så för näringsidkaren som för staten, och å den andra till brottsliga företag af dem, hvilkas sedliga känsla icke kvore nog stark att kunna motstå den retelse, som vinsten af lagbudets kringgående innebure. I fråga om tull-lagstiftningen angående de tvenne, näst jordbruket, vigtigaste näringarne, tror jag mig dock redan nu böra närmare uttala min öfvertygelse; jag menar Sveriges sjöfart och jernhandtering. Åberopande hr Grapes, angående införselstullen å sartys och dermed sammanhängande ämnen, redan väckta motion, tillstyrker jag fullkomlig tullfrihet för seglande fartyg af trä eller jern från de länder, hvilka utan tull åemottaga här i Sverige byggda, och en införselstull till 5 procent af den bevisligen erlagda köpesumman för dylika fartyg från alla andra länder. Denna skilnad är i sig sjelf ganska oriktig, ty nationalvinst måste det altid blifva, om vi kunna så köpa ett i utlandet väl byggdt och för oss passande fartyg till ett af köparen ansedt billigt pris. Sverige eger och producerar sjelf alla rudimaterier för skeppsbyggnad af så utmärkt god qvalitet och till så outtömlig qvantitet, att vi ej behöfva frukta någon utländsk täflan, hvilken deremot vore att önska till väckelse för våra varssegare att med förnyad fart och omtanka bedrifva det under sednare åren i mer än ett afseende försummade skeppsbyggeriet. (Forts.)