Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1854, sida 2

sullkomligt lycklig; drängen och pigorna sade, att man förut aldrig vetat hvad Erdmuth var för en glad flicka; hon sjöng från morgon till afton och hade, då de hvilade sig, att berätta så vidunderliga historier, att man trodde sig försatt i en annan verld, och allt arbete gick henne så lätt ur händerna, som om hon i många år förrättat de svåraste sysslor. Erdmuth blef solbränd men på samma gång stor och stark; af fadren hade hon icke ärft mer än de bruna, eldiga ögonen; i allt öfrigt liknade hon sin mor. På torgdagarne, då det var som muntrast hemma i huset, var Erdmuth nästan alltid sorgsen, ty händelsen fogade så, att hon då aldrig kunde gå ett steg utom dörren utan att möta Bläsi, som antingen körde, red eller gick förbi henne. håda gingo då skyndsamt förbi hvarandra, utan att hälsa. I början var det faderns stränga förbud, som afhöll Erdmuth derifrån, men snart vaknade en fiendtlig damon inom henne sjelf, likasom hos Bläsi. I Hollmaringen sade Bläsi då om aftonen till sin syster, som var gift med en rik bondeson och bodde i Cyprians hus: det är ändå oerhördt, att Erdmuth, som är min enda slägting, går förbi mig så styf som en gärdsgårdsstör; men nästa gång skall jag säga henne ordentligt besked, det kan hon lita pål (Forts.)