Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1854, sida 2

— eller handtverkare i konsumtionsskatt, icke på sitt öfverflöd, ty sådant fanns ej, uten på sitt med svett och bekymmer förvärfvade bröd, till staten betalt en ganska dryg och lika stor bevillning, som den rike grannen för sina lifsförnödenheter erlagt. Denna smygande orättvisa och utsugande beskattning har endast småningom, och i den mån tullagstisiningen arbetat ned sig till en allt mer och mer utbredd och förhöjd skatt å de första lefnadsbebofven, börjat visa sina bittra mognande frukter: armodets oerhörda tillväxt samt lefnadsmodets och trefnadens försvinnande bland de arbetande klasserna. Man skylle på bränvinet, och jag förnekar ieke dess förderfliga inflytelse! men man bör dock icke förbise, att denna inflytelse är oemotståndligast för den utarmade och betryckte, samt att fylleriets offer endast undantagsvis träffas hos välmågan och den trefna belåtenheten. Vi hafva nyligen erfarit hurusom statskassan eger en i influten spanmälstull besparad tillgång af icke mindre än 700,000 rdr bko. Hvem har betalt denna tull, den med 10 procent af tullen utgående handelsoch sjöfartsafgiften, med flera i de 700,000 rdr banko icke inbegripne afgifter? Hvem om icke nationens stora utmark, den i beskattningsväg rättlöse arbetaren; och under det denna tull för införskrifven spanmål influtit, huru många millioner tunnor inhemsk spanmål har icke förbrukats efter ett med införselstullens belopp förhöjdt pris. Hvem är förbrukaren, som måst betala dessa millioner? Visserligen trässas arbetaren deribland; men träffades han med rättvisa af dessa skatter? det är frågan. Och frågan är sannerligen för vigtig att kunna falla. Jag väntar mig högljudda skri om jordbrukets undergång; men hvad bevisa dessa jämmerrop? Hvad bevisa de i England, då tullreformen der sknlle genomföras? Hvad hafva dylika rop bevisat här vid hvarje ifrågasatt och slutligen genomfördt utbyte af ett införselsförbud mot en måttlig tullsatts? De hafva bevisat, hvad jag aldrig betviflar, att de skriande trott sigE vara i fara; men det år bevisadl, att faran var inbillad, att jordbruket i England icke gått under utan framåt, att de här borttagne förbuden icke dödat, utan lifvat hvad de förut gjort tvinande. Det ör frihetens underbara verk. Sedan England öppnat sina hamnar för alla länders jordbruksalster, och Sverige länge med spanmål samt nu äfven med ladugårdsprodukter hittat till de engelska hamnarne, så är det numera intet tvifvel, att älunder här inträffande missväxtår, som någon egentlig import kan ifrågakomma. Är det då billigt, rättvist och för samhället nyttigt, att de under sådana år i allt fall uppjagade prisen ytterligare stegras? Skall man uppbära en hög spanmålstull, för att med nettobehållningen deraf understödja de trakter, som måste inköpa den med tullens bruttobelopp toch mänga andra asgister belastade spanmålen? Det är i sanning en hushållsmethod, som intet land i verlden är nog rikt att i langden fortsätta. Härmed tror jag mig hafva tillräckligt antydt att och hvarföre de till fyllande af menniskans första lefnadsMen ett nytt system låter icke utan vådliga brytningar af det bestående på en gång till sina yttersta konseqvenser genomföra sig. Jag vill reform, icke revolution. Derföre anser jag mig nu böra vördsamt föreslå, att införseltullen å ofvan uppräknade förnödenhetsartiklar måtte nedsättas: å saltad och torr fisk, alla slag, utom anjovis, sardeller och tonfisk; å slåsk; å hudar och skinn, oberedde; å kött; å oljor, feta; å ost, salt, smör, spanmål, alla slag, utom hvete, samt talg, till hälften af de å nämnde artiklar i nu gällande taxa utsatta belopp, och å lin ohäckladt vill 8 sk. samt häckladt till 16 sk. lispundet; att införseltullen å ull, alla slag, måtte bestämmas till den för grof ull nu stadgade afgift 2 sk. skålp.; samt att ved, alla slag, måtte från all införseltull befrias. I afseende å sistnämnde artikel må det tillåtas mig erinra, hurusom den allmänt uttalade faran för våra hvar dag dyrbarare skogars framtid i första hand kräfver iakttagande af den statsekonomiska klokheten, att så mycket det sig möjligen göra låter, underlätta införseln af den ojemförligt mest skogsödande artikel ved, hvilken, utom den nyligen af Kongl. Maj:t beslutade, till hälften nedsatta tullen, samt de för fartygen, hvari veden införes, utgående betydliga fyrbåkoch lotspenningar m. m., drager i handelsoch sjöfartsafgift samt tolag, en tunga af icke mindre än 10 sk. 73:dels rst. samt, inberäknadt alla dessa afgifter, drabbas af en införselskostnad af omkring 30 sk. per famn. Man kan sannerligen icke upptänka ett enda antagligt skäl för bibebållandet af dessa afgifter. Näst omförmälde till de oundvikligaste lefnadsbehofven hänförliga artiklars tullfrihet, fordrar en klok tulllagstiftning, att de inhemska förädlingsnäringarne, om dessa skola vinna en nyttig och naturlig uppmuntran, i möjligaste mån beredes tullfrihet eller lindring i införselafgifterna å sina rudimaterier; och, jemte det de af mig här ofvan å oberedda hudar och skinn, lin, oljor, talg och ull föreslagna tullnedsättningar äfven ur denna synpunkt rättfärdigas, föreslår jag i detta hänseende tullfrihet å de fleste färger och färgningsämnen, färgträd och dermed jemförliga artiklar, samt väsendtlig tullnedsättning å andra, i förädlingsindustrien ingående halffärdiga arbeten, om hvilket allt jag förbehåller mig att hos bevillningsutskottet få i detalj närmare utveckla mina åsigter, samt söka anvisa sättet — —f—F: —— ffHlkamliof lVUVÄkblioaAnh mianrrna goanpehof erforderliga artiklar böra från tullasgift befrias. ven den inhemska marknaden på dessa alster kommer I att regleras af verldsmarknaden; och det blir endast