Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1854, sida 2

till Jones-ön, der trettio infödingar aflade besök hos honom. De medförde fisk och vildänder, som de utbytte emot tobak. Deras öfverraskning var stor vid åsynen af seglen, dem de kallade stora näsdukar; en af dem hade ett gevär med Barnetts engelska märke och årtalet 1840. Han hade fått det af Ryssarne, med hvilka hans stam drifver pelshandel. Samma dag landade Engelsmännen vid en ö, der de träffade en annan stam. Genom telegraftecknen med armarna lugnades vildarne, och, för att gifva bevis på sitt vänskapliga sinnelag, utförde de med stor hjertlighet nasgnidnings-ceremonien. Dessa, säger chefen, voro mycket renliga, så att saken icke var så obehaglig, som den kunde hafva varit. Tolken öfvertygade sig om, att det var första gången, som de sågo hvita menniskor. Kapiten erhöll löfte af dem, att de skulle behandla dem väl, som möjligen kunde landa hos dem, och till erkänsla derför skänkte han dem en flagga. Skankens dyrbarhet tycktes göra dem bestörta; först vågade de icke attröra vid den; på tolkens uppmaning tog höfdingen den ändtligen i sina armar och ilade bort med den under sin stams jubelrop. Dagen derpå kommo vildarne tillbaka med sina qvinnor, dem de gömt den första dagen. De medförde dessutom fisk och vildt, men som hade en sådan lukt, att det omöjligen kunde vidröras. De kommo ombord, och ehuru man höll ett vaksamt öga på dem, lyckades de dock att stjäla flere saker. De, hvilka grepos på sarsk gerning, straffades på det sätt, att de förbigingos vid utdelningen af skänker. Några dagar derefter, under det att chefen fortsatte sin resa, träffade han åter en annan stam; men denna emottog honom med tecken på ett aldeles icke fredligt sinnelag. Vildarne hade bågar och pilar samt uppgälvo höga tjut; förgäfves sträckte man armarne i vädret; de läto icke lugna sig. Tolken, som medförde en fullständig eskimodrägt, utklädde sig nu såsom en stor höfding och började att underhandla med vildarne. Fred slöts, och man examinerade hvarandra ömsesidigt. En af eskimoerne bar en gammal kopparknapp vid halsen; höfdingen berättade för tolken, att hans stam icke handlade längre med de hvita, emedan dessa gifvit Indianerne bränvin, som gjorde dem galna. Men det var omöjligt att af dem få någon upplysning om Franklins öde; de hade ingen tideräkning och sammanblanda till den grad sina sägner med det som de sjelfva upplefvat, att man aldrig vet, om de tala om sig I sjelfva, eller om sina förfäder. Kapiten Mac-Clure slutar här sin depesch den 30 Augusti 1850, emedan man hoppas att kunna sända den med Indianerne till Hudsonsbaikompaniet, som skulle ombesörja den vidare till England. Hittills . hade väderleken varit temmeligen mild, thermometern visade sällan under 309 Fahrenheit (09 Reaumur). Annu hade han också endast besökt förut bekanta ställen, hvilka äro utsatta på kartan. Vi kunna nu följa honom ifrån Behringssundet till det ställe, dit han nu kommit (Cap Lisburne, Barrow-Point eller Nordcap, Jones-ön och Liverpool-bugten, det vill säga kusten af ryska I Amerika); de trakter, der han landade, äro på kartan i allmänhet betecknade med namnet de stora Eskimoernas land. Men snart skall kartan svika oss, och vi komma med de oförSkräckte upptackarne till obekanta trakter. Vid Cap Bathurst hafva de ännu icke lemnat de stora Eskimoerne. Dessa folk, säger MacClure, äro lifliga, kraftfulla, välformade och vänliga. Man måste beklaga, att man icke gjort flera försök att civilisera dem; men man torde kunna hoppas, att den tiden icke är långt borta, då dessa intressanta folkslag skola blifva ryckta ur det hedniska mörker, hvari de nu lefva. Sedan: Investigator tagit afsked af Eskimoerne, började den en mödosam sart igenom isen. bå isen var svagast i norr, så styrde chesen kosan i denna riktning, i hopp att