Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1854, sida 2

utseende gjort på mig. Jag satte mig bredvid henne. Stormen rasade oafbrutet, och ändtligen sade qvinnan: Himlen talar, Sahib ). Jag svarade: Ja, i sanning, men dundrets sader, blixten, synes ej. Hon förstod mig och jag fick nu se en skymt af hennes ögon. De liknade ej en infödd qvinnas, men hade en blå, något i grått skiftande färg. Jag sade till henne på Hinduernas språk: Ni är ej ett barn af detta land, hvad gör ni då här, i drägten af ett sådant? — OO, att jag vore en europeisk qvinna, svarade hon mig, mina känslor vore då måhända mindre häftiga och jag sutte troligen nu vid en vänlig brasa. O, huru högt Himlen talar! Gå hem Sahib, ni kunde eljest förkyla er.. Hvarför går icke ni hem? frågade jag. Ni får ändå ej se någon i dag; nej — icke ens er älskade. Jag är den ende, som vågat sig ut i detta oväder och det har skett endast för er skull. Mitt hjerta är hårdt som denna klippa, sade hon med handen på graniten, kanslolöst för alla, undantagande en enda varelse — ett barn. O, huru himlen talar, Sahib! Fruktar ni ej blixten och haglet? frågade jag. ) Ett höflighetsord, ungefär liktydigt med herre.