Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1854, sida 2

mil från den punkt, som ifrån motsatta sidan nåddes af 1850 års expedition. Under denna mellantid hade en omständighet inträffat, som gisvit saken ett ökadt intresse. John Franklin, som lemnade England 1845, kom icke tillbaka. Det är nu mera än 8 år sedan man hörde någonting om honom. Undertiden har man icke blott sökt efter Nordpassagen, utan också efter Franklin och hans kamrater. Den sista expedition som utsändes i detta dubbla syftemål, afgick i Januari månad 1850. Den seglade omkring Cap Horn, anlöpte Sandwichs-öarne och kom till Behringssundet. Den bestod af två skepp: Entreprise och Investigator. Blott det sednare af dessa fartyg inträngde i Ishafvet, och det är med dess äfventyrliga resa, som vii det följande vilja sysselsätta oss. Dess chef var kapiten Mac-Clure, en verklig hjelte. För att göra nedanstående begripligt, måste vi genast nämna, att Nordpassagen ännu icke från ena ändan till den andra varit befaren af något fartyg. Emellan de yttersta punkterna, hvilka man nått från vester och öster, är nemligen en sträcka, der isen gjort det omöjligt för fartyg att komma fram, och som man derför tillryggalagt till fots. Äfven der är således ett Panama-näs af is, som ännu icke blifvit genomskuret. Kapiten Mac-Clure hade förklarat, att han ämnade framtränga i isen så långt han kunde, och att han, om han hejdades, skulle söka nå Melville-ön til fots. I förhoppning om att denna djerfva plan skulle komma till verkställighet, seglade skeppet KHerald från motsatta sidan, genom Bassins-bugten och Davis-sundet till Melville-ön, och ester en treårig, nästan sabelaktig seglats, mötte den oförskräckte Mac-Clure en hop af sina landsmän på isen, på ett ställe, der menniskor aldrig förr varit sedda. Han lät löjtnant Creswell jemte de sjuka af manskapet asgå med skeppet, som seglat honom till mötes, men sjelf återvände han till sitt eget, som i två års tid legat instängdt af is, hvilket det sannolikt ännu är. Hans depescher hafva anländt till England och det är ur dem, som vi hemtat vår berättelse om hans resa. Denna erbjuder ingenting märkligt, före den 8 Augusti, då chefen sände några man i land, för att nedlägga en berättelse om deras fard. Dessa träffade på trenne infödingar, hvilka först visade sig mycket rädda; men man gjorde dem vänskapstecken, som bestodo deri, att sträcka armarna tre gånger upp i vädret, och då närmade de sig. Afven vildarne hafva sina vänskapstecken, de gnida sin näsa emot den fremlings näsa, med hvilken de vilja fraternisera. Emedan dessa naturmenniskor icke med särdeles omsorg göra sin toilette, så är detta sätt att visa sin vänskap icke synnerligen behagligt. Men, det måste alltid vara en glädje, att i en öken träffa ett menskligt ansigte, som är skapadt efter vår gemensamma Guds beläte. Tolken, hr Miertsching, en mährisk broder och medlem af Labrador-missionen, oeh som visade expeditionen ovärderliga tjenster, inledde ett samtal med infödingarne och erfor, att de tillhörde en kringvandrande stam af tio tält. De hade sett skeppet föregående dagen; men då de icke kunnat förstå, huru de stora träden, så kallade de masterna, kunde röra sig, så hade de allägsnat sig och endast qvarlemnat tre kamrater på utkik. Skeppet kallade de den simmande ön. Flera af dem aflade besök ombord, men de hade endast få handelsartiklar, emedan deras jägare voro ute; om Engelsmännen hade velat vänta, så hade de kunnat få en mängd hudar och skinn. Men vinden var gynnande, hafvet rent och chefen tog afsked, sedan han låtit utdela några små skänker. Tolken förklarade för dem, att de hvite männen sökte efter sina förlorade bröder och uppmanade dem att behandla dessa väl om de skulle träffa på några af dem. Eskimoerne lofvade att de skulle I förse dem med vildt i öfverflöd. Mac-Clure fortsatte sin resa och kom den 11