vid stranden af Barrowv-sundet. De hade olltså funnit Nord-Passagen! Om morgonen följande dagen uppstego kapitenen och några man på en 600 sot hög backe; de befunno sig på yttersta punkten af det land, som nyligen fått namn af Prins Albertsland. De bade en synkrets framför sig af 40 till 50 mil, men upptäckte ingenting annat än en ofantlig isyta. Manskapet uppreste en mast vid ingången till sundet och nedlade der i en kopparcylinder en berättelse om deras upptäckt och besök. Natten till den 27 företogo de sig återresan till skeppet, som de först uppnådde den 31:ste, sedan de varit utsalta för tusen faror. De förvillade sig i dimman under 10 till 15 graders köld. Vi vilja låta Mac-Clure sjelf tala: Jag vill icke berätta för dig hela min resa, skrifver han till sin syster, utan endast säga dig, att vi lyckats upptäcka den så länge sökta nordvestpassagen, som i fyra hundra år trottsat det sjöfarande Europas ansträngningar, och att vi således flätat en ny lager i gamla Englands krans och utfört en minnesvärd bragd, som skall hedra vår dyrbara drottnings regering. Först seglade vi långs kusten af en stor ö, hvars nordligaste del är Bauksland, och som genom ett sund är skiljd från Amerikas fasta land (ty jag tror icke att det är en ö). Detta land uppkallade jag efter Prins Albert. Det var den 26 Oktober, som vi upptäckte, att detta sund står i förbindelse med Barrow-sundet. Jag hade en officer och sex man med mig. Det var en bitande köld, och isen, på hvilken vi måste sofva var icke tillräckligt betäckt med snö för att hålla oss torra. Vår utflykt varade lyckligtvis icke länge: på 10 dagar tillryggalades 180 mil på isen. Till slut var det nära att gå mig olyckligt. Den sista dagen lemnade jag mina följeslagare, för att komma något före dem till skeppet och få förfriskningar tillagade åt dem. Jag hade endast omkring 15 mil qvar. Kort efter sedan jag lemnat mina kamrater, öfverfölls jag af en tjock dimma; emellertid så länge det var dager och jag kunde se min kompass, så bjelpte jag mig fram; men klockan 5 inbröt mörkret och jag gick vilse emellan isstyckena, hvilka voro så hårda, som gatstenar, och öfver hvilka jag för hvarje steg stapplade, med fara att bryta armar och ben af mig. Slutligen måste jag stanna, emedan jag var mycket utmattad; ty jag hade endast ätit en tarflig frukost kl. 7 på morgonen. Jag tillredde åt mig ett någorlunda hyggligt läger isnön i skydd af ett stort isblock och föll snart i sömn. Omkring kl. 12 väcktes jag af en lysande meteor, som for fram öfver himlen. Jag steg upp och såg en stjernklar natt; och nu kunde jag fortsätta min vandring till skeppet. Emedan jag bortskjutit min ammunition, kunde jag icke väcka besättningens uppmärksamhet på mig, så att jag måste vandra tills det blef dager. Då upptäckte jag, att jag gått 4 mil förbi skeppet. Jag måste således vända om och träffade på flera spår efter björnar. Kl. 8 kom jag frisk och sund till skeppet, eburu det var 15 graders köld och jag tillbragt 25 timmar, utan att förtära det ringaste. Dylika berättelser kan man äfven finna hos andra resebeskrifvare; men följande rader äro karakteristiska. Sedan han omtalat de faror för hvilka han varit utsatt, fortsätter han sålunda : Derför och för många andra bevis på den gudomliga nåd, som vi emottogo under denna farliga resa, måste vi af uppriktigt hjerta tacka den gudomliga Försynen, hvars beskyddande hand ensam ledt våra steg på ett haf, hvars is all mensklig klokhet forgafves skulle hafva försökt att klyfva. När man betraktar dessa naturens mäktiga verk, kan man icke annat än tänka, att samma hand, som räddade den första arken, som byggdes af jordens träd, också räddat vår ark, som blifvit byggd af engelskt ektimmer, och att dess innevånare skola återkomma till sitt sadernesland. Ofta säger jag med Henochs hustru: Om Gud velat att vi skulle dö så skulle han icke hafva gifvit oss så många och så stora bevis på sin nåd. Anledninsen till tortvrens afskaffande i