Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1854, sida 3

65 Hal ii dvinnorna, judaorne, slafvarne och katholikerna, utan äfven djuren. Det finnes papegojor, som kunna konversera på tre lefvande språk; det finnes björnar, som utföra solodanser; loppor, som ega ordentlig vetenskaplig bildning och spanska flugor, som draga vida bättre, än deras landsmän, dansörerna vid operan. Men i en sak kunna djuren icke upphinna oss: i konsten att göra skulder. Da nu alltså det enda företrädet menniskan har framför djuren bestär deri, att blott de förstnämnde kunna göra skulder, så bemödar sig hvarje bildad menniska att uppnå detta företräde. Att bli manad är för enhvar högst störande; då nu, enligt hvad vi hört, björnarne isynnerhet om morgnarne göra oss sin uppvaktning, så är detta den första väsendtliga nytta, som ett sent uppstigande förskaffar oss; man får icke se dem och drömmer om guld och gröna skogar, medan den hårdnackade kreditorn kommit för nt inkassera en räkning på några lumpna riksdaer. Folken hafva samma seder och vanor som individernå. En blick på historien visar oss att de folk bäst kommo till målet, som stodo upp sent. Det gamla Roma såg länge med tålamod på sina Tarquinier, Frankrike på sina Bourboner, Hellenerna på Turkarne, innan de stodo upp och tillkämpade sig sin frihet. Alltså är ett sent uppstigande rättfärdigadt äfven ur historisk synpunkt. Skynden ut, J sjusofvare, och skåden huru solen i majestätisk prakt uppstår ur sin bädd!, Så tillropa oss anhängarne af det tidiga uppsigandet. Men betänken då, mina herrar, hur opassande det vore, att öfverraska en så hög dame som solen vid sin lever, innan hon ännu gjort ordentlig toilett. A andra sidan är dessutom soluppgången ett så herrligt skådespel, att man noga måste akta sig för att göra detsamma till ett alldagligt. Att en, två eller på sin höjd tre gånger om året förskaffa sig denna himmelska njutning, qvarlemnar ett långt varaktigare intryck än att dag för dag upprepa den. Vi borde, säger man oss, taga exempel af solen och lemna bädden samtidigt med henne. Tackar ödmjukast! Om vi i lika god tid som hon kunde gå till hvila, vore det icke svårt för oss att skryta med värt tidiga uppstigande. Och hvad har då solen egentligen för gagn af detta sitt morgonsjesk? Ser hon icke dagligen sin nedergång för ögonen och hvem vet i alla fall om den der morgonoch aftonrodnaden verkligen är en helsosam rodnad? De lärde äro längesedan öfverens derom, att de fläckar, som synas i solen äro en följd af hennes alltför tidiga uppstigande. Den som dagligen stiger upp två timmar tidigare, lefver på ett är 52 arbetsdagar längre. Sömnen består af trenne hufvuddelar. Under den första sömnen, den före midnatten, defilera tusende olikartade tankar förbi oss. Köpmannen tänker på affärernas omvexlingar; poeten på sina idealer och — på hyran; skräddaren på kreditsystemet och sina kunder. Slutligen förbarmar sig Morpheus öfver oss — vi insomna och drömma. Åunu ligga vi plågade; än rider maran oss, än pinar oss samvetet; vi skåda framför oss domarens hämnande band, som affordrar oss råkenskap för våra mot polisförfattningarne begångna förseelser; — ändtligen dagas det och morgonsömnen, den sötaste, den bastå och mest ostörda sömnen begynner. Och se, denna sömn, quintessensen af all hvila, den högsta pointen af ljuf slummer, vill man röfva ifrån oss! Honom skola vi utbyta mot tvenne timmar, på det vi må vinna två timmar längre tid att grubbla öfver våra tillintetgjorda planer, våra gäckade förhoppningar! O nej, ingalunda ! durora musis amica — om morgonen sofver man åst. Bland innevånarne på denna jord äro måhända en sjerdedel rika, välmående, bemedlade, de öfriga tre sjerdedelarne deremot fattiga stackare. En sådan pauvre diable, som stiger upp kl. 4 om morgonen, får innan middagen åtminstone tre gånger aptit. För att stilla sin hunger mäste han nodvändigt gifva ut mer än hans obetydliga inkomster tillata; på så sätt råkar han i skuld, hvartill endast och allenast hans tidiga uppstigande förledt honom. Stege han upp först kl. S, så kunde han ätnöja sig med en liten frukost tills middagen. — Det tidiga uppstigandet borde tillfölje håraf förbjudas af polisen. Mårten Luther säger visserligen: Att stiga tidigt upp och att gifta sig tidigt, skall ingen ångra. Men må det icke förgätas, att Luther, såsom den nya lärans väktare, icke kunde uppstå tidigt nog, för att försvara sig mot påfven och hans anhängare. — Fontenelle, som blef 100 år gammrl, steg upp kl. 4 hvar morgon, men han berättar också sjelf, att ban dagligen gick till sängs kl. half 9. Under våra sociala förhållanden skulle något sådant svårligen låta sig göra. Hvart skulle det då taga vägen med våra theatrar, baler, soireer, sexor o. s. V.? Buffon lät dagligen väcka sig klockan 3 och gaf sin betjent befallning att nypa och slå honom, om han icke ville stiga upp godvilligt. Men man erinre sig, att Buffons verksamhet gjorde detta till en nödvändighet för honom. Hur skulle han eljest ha kunnat studera nattsoglarne och utgifva sitt stora naturhistoriska verk, på hvars nya upplaga förläggaren förlorade 400,000 srancs? Så hämnas ännu efter ett sekels förlopp den i sin hvila störda naturen! Alexander den store hörde äfven till antalet af de tidigt uppstigande notabiliteterna — han blef 36 år gammal. Han steg alltså tidigt upp och gick tidigt till hvila. Den genom sin lära bekante grefve St. Simon lät dagligen väcka sig med följande ord: Stig upp, herr grefve, ni har stora värf att utföra! — Skulle icke vi, som veta hvilket krångel och bråk hans anhängare, St. Simonisterna, anstiftat, heldre hafva önskat, alt betjenten vid hans uppvaknande tillropat honom: Sof, herr grefye, klockan är endast tio ... Hvilken lugnande känsla är det icke för den som Sosver länge, att tryggt kunna påstä, att han under somnen hvarken ösverträder någon mensklig eller gudomlig Jag. och kasta vi vid vårt sena uppvaknande en blick omkring oss, hvilken treslig syn visar sig icke då inför våra Ögon; se, allt är redan då i sin bästa verksamhet, alla ba lagt hand vid sina arbeten för dagen; vi se icke mer några nattsvärmare, som skynda hemåt; inga rumlare, som ragla sin väg fram, och förskonas slutligen från åsynen af dessa olyckliga, Som — an till S1 lanan( OrVHninA A82