hoppningarne, nära nos all betydelse. Ocksä sasta de slesta utlandska tidningar söga vigt vid dessa notiser, huru hoppgisvande de vid första påseendet än månde låta. Vi känna redan, att Wienernoten ankommit till Konstantinopel och att Reschid Pascha skall hafva lofvat verka för dess antagande. Detta löfte skall dock, enligt hvad några berättelser påstå, afgifvits i mycket sväfvande och obestämda ordalag. Noten skulle, såsom man vet, den 20 tagas i öfvervägande af statsrådet. Det synes som om det på telegrafväg anlända utdraget ur franska Monitören af den 30 Dec. har afseende på resultatet af öfverläggningarne i denna sammankomst. Är detta förhållandet, så erhålla visserligen fredsförhoppningarne ett skenbart stöd, enär det heter, att statsrådet beträffande vilkoren för fredens återställande öfverensstämmer med de fyra makterna, hvilket väl vill säga, att statsrådet antager dessa vilkor, ehuru det torde vara säkrast att afhålla sig från alla yttydningar, förrän man erhållit utförlig kännedom af notisen i Monitören. Äfven då gälla dock de anmärkningar, med hvilka vi i går beledsagade denna underrättelse. Är det för öfrigt riktigt, hvad en notis från Konstantinopel af den 15 December förmäler, nemligen att sultanen vid Wienernotens emottagande ur Rechid Paschas händer förklarat sig beredd att antaga stormakternas bemedling, när Ryssland genom Donaufurstendömenas utrymmande visat att det icke har för afsigt att göra inkråktningar på Turkiets gebit, så har statsrådets öfverensstämmelse med de 4 makterna föga eller intet att betyda. Härtill kommer, att Turkiet lika litet som Ryssland, synes vara benäget att ingå på någon vapenhvila, så att fiendtligheterna skulle bafva sin fortgång i jemnbredd med underhandlingarne, derest icke den oblida årstiden oafvisligt bjuder deras inställande. Slutligen måste vi anmärka, att det nya Wienerförslaget, som uppgjordes, då Aberdeens fredspolitik ännu var förherrskande i brittiska kabinettet, nu sedan Palmerston, förfaktaren af en krastfullare och värdigare hållning, blifvit själen i detta kabinett, troligen kommer att endast lamt understödjas af de vestra makterna och kanhända af dem helt och hållet gifvas på båten, bara skenet kan räddas. Den afsatte sjöministern har sordrat att blifva stäld för krigsrätt, för att försvara aig emot de beskyllningar, som riktas emot honom med anledning af aslaren vid Sinope. Rörande denna affår meddelas följande ytterligare detaljer: Turkarne räknade 7 fregatter med 344 kanoner och 3480 matroser, 3 korvetter med 70 — kanoner och 750 man och 2 ångare med 20 kanoner och 450 matroser. I luften sprängdes 3 fregatter; 2 (32) korvetter och en ångare skötos i sank; en ångare dress på kusten. Endast ångfregatten Taif kom undan förstörelsen och dess befälhafvare var äfven den ende af alla skeppscheferne, som blef räddad. Det uppgifves nu, att Retributiontill Konstantinopel fört 118 sårade, för det mesta utan armar och ben och förfärligt stympade. De fångnes verkliga antal skall vara 170, hvilka af Ryssarne uppsiskades ur sjön. Den fångne amiralen Osman Pascha skall i Sebastopol hafva undergått 2:ne med lisssara förbundna operationer. — Ryska amiralen Nachimow har före sin återfart tili Odessa skrifvit ett bref till österrikiske konsuln i Sinope, hvilket får en viss vigt derigenom, att amiralen säger sig endast haft order att operera mot de turkiska skeppen och visar en slags ånger deröfver att olyckligtvis äfven staden Sinope invecklats i denna affär, emot hvilken (stad) den kejserliga eskadern ej haft någon fientlig afsigt. Amiralen gör äfven gällande, att turkiska flottafdelningen måst angripas dertör, att den besökt kusten af Cirkassien i afsigt att uppvigla kaukasiska folken emot Ryssland. Det påstås ju, att Londoner-kabinettet hotat med väpnad mellankomst på svarta hafvet vid första anfell på någon turkisk hamn från ry2 sidan CC I dat ånosfa afhöla