Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1854, sida 2

Svenska Tidn. yttrar vidare: Det är ganska sannt, att ju mindre en stat är, ju fattigare dess folk, desto mera kännas statsutgifterna, desto betydligare och tyngre blifva de, jemnförelsevis mot tillgångarna. Men detta ligger ju i sakens förhållande. Det kostar alltid mera att vara fattig, än att vara rik. Det är alltid dyrare att sätta eget bo, än att vara i annor mans tjenst. Men man ålägger sig denna kostnad, äfven såsom mindre bemedlad, för att njuta trefnaden af egen härd. Om Sverige har ett för dess fattiga folk dyrt försvarsverk, så har det också glädjen af sin sjelfständighet till detta pris. Har det icke råd dertill, så måste det hos någon barmhertig granne se sig om efter en generalguvernör, som kanske möjligen till bättre pris åtager sig vårt försvar. Men är det värdigt ett folk, som lemnat sådana prof på uppoffringar af blod och penningar, endast för sin egen och sina konungars bragde-ära, — att så jämra sig, som Handelsoch Sjöfartstidningen, öfver de kostnader för försvarsanstalterna, som försigtigheten bjuder? Efter slaget vid Pultava, da landet var utarmadt af ett 10-årigt krig, och en half million af dess söner fallit för svärd, kula eller farsot, förmådde detta folk att uppsätta den förlorade armån, hvilken några år derefter å nyo förlorades vid Tönningen, för att andra gången inom 5 år nyskapas. Samma folk skulle icke, efter 4)-årigt åtnjutet fredslugn, hafva råd att fullborda och bestycka sina få fästningar, bygga några fartyg, skaffa gevär, kläder och öfning åt sitt manskap? Allt detta är, såsom hvarje tänkande läsare genast finner, idel sosismer. Det är just det bedröfligaste af alltsammans, att vårt dyra försvarsverk (Sv. Tidn. medgifver nu att det är dyrt) icke skyddar vår sjelsständighet. Det påstås åtminstone alltid, då nya summor begäras, att vi förut varit alldeles försvarslösa, och vi skola så förblifva, så framt ej de nya anslagen beviljas. Och vi hafva tyvärr anledning att frukta att detta är sannt. Det blir ej den stående arm6en, som skall skydda Sverge, det blir endast dess i massa beväpnade folk, samma folk, som efter hvad Sv. Tidn. anför, under Carl XII:s olyckliga tid uppsatte den ena armen efter den andra. — Sv. Tidn:s åberopande af nationens stora uppoffringsförmåga är sanning, så till vida, attintet folk på jorden visat sig mäktigt af så utomordentliga uppofsringar då det gällt att värna fosterjorden, som det svenska, och denna förmåga skall ännu icke förneka sig om det gäller. Men har då svenska folket ej uppoffrat nog under dessa 40 fredsår, då det användt öfver hälften af alla sina årliga inkomster på försvarsverket? OcksSå markes detta på den allmänna välmågan, ty den är, säsom Sv. Tidn. nogsamt känner, snarare i astagande än i stigande. Och när Sv. Tidn. nämner om de oerhörda upposlrinsgarne under carl XII:s tid — hvad blef följ