Rosen i Grenna. (Forts. sr. N:o 2.) Daggen hade sallit och aftonen var så mild och resedorna ångade så jjusligt och månen sken så klar, allt var fridfullt och behagligt och Rosa såg sig om med en stilla glädje. Hon satte sig ned i bersån, lutade hufvudet mot handen och började fundera. Scenen vid ruinen stod så klar och tydlig för hennes minne, lika romantisk, ja, måhända ännu mera än då. Den vackra främlingens dunkla, besynnerliga ögon flammade lika tvenne stjernor för Rosas minne — hufvudet föll allt tyngre och tankfullare ned i handen, drömmarne blefvo allt mera och mera fantastiska. — Rosa! barn lilla! sitt ej ute i trädgården, det är så daggigt i gräset! hördes gummans röst ropa. Rosa spratt upp ur sin tanksullhet och skred långsamt öfver den sandade, jemnade gången in i huset, der tanten dukat det lilla bordet. — Se så kom nu min lilla svärdotter! sade gumman mysande. Jag tänker att inte långt till bjuder du mig, Rosa lilla. Ack, Herre Gud!