Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1854, sida 2

Srerge, Sverse! framförallt på jorden: Älskade oeh dyra sosterland! Nej visst icke. Hela den vida verlden är mitt sadernesland; öfverallt finnes det taflor för min pensel och hela verlden är mig öppen och jag är fri, oberoende, som en konstnär bör vara det. Det finnes blott en makt under hvilken han böjer sig: det skönas eviga välde. Blott en lag den han vördar: de fria konsternas! Hans frihetsälskande sinne knyter endast ett band: hjertats — och jag vill, en gång om jag blir så lycklig att finna ett varmt hjerta som slår för mig, sjunga och jubla med en af edra sångare: Ack! man är hemma öfver allt i verlden När i sin famn, man sluter all sin verld! Antonis ögon hvilade brännande på Rosas. Han tyckte sig aldrig ha sett barnets oskuld och en sann höghet så älskligt parade samman, som på den unga flickans ansigte. Hon såg upp till honom så lugn, så trygg, att han ett ögonblick nästan föraktade sig sjelf. — O, jag ville gerna veta något om Södern; om der är så bra som här — jag tror det knappast. (Forts.)