Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1853, sida 3

Rättegångsoch Polissaker. Undersökning rörande den misslyckade länetransaktionen. Sistlidne gårdag såg man inför poliskammarens dombord en hemmansägare vid namn Antonius Eliasson från gården N:o 5 Hunnestad i Himle härad af Hallands län, tilltalad för det han dagen förut på falska handlingar och under namnet Olof Jönsson från Englarp, i härvarande diskontverk uppburit ett lån å 1000 rdr bko, men hvilka penningar, enär handlingarnes äkthet redan vid ansökningen af lånet misstänktes, genast blifvit honom i någon af polisbetjeningens närvaro fråntagne. Kamreraren N. Winberg, i egenskap af målsägande vid polisförhöret närvarande, uppgaf rörande förloppet, att då han någon dag i förliden November uti ett kuvert, utan serskild skrifvelse, fätt emottaga ett reversal för nytt lån; hade han, som förmodade att denna handlings öfversändande till honom afsåg bekommande af lån i diskonten, påsett densamma och tyckte sig genast uti borgensoch vittnes-meningarne igenkänna bonden Carl Nilssons i Rolfsbo stil, från hvilken bonde han kort förut haft bref i en annan lånetransaktion och då det förefallit honom besynnerligt att denne icke vidfogat handlingen någon skrifvelse hade han närmare granskat reversalet, dervid han uti den af domaren htecknade verisicationen påtagligen fann att handlingen vore salsk, hvarsöre han lade den afsides, i afbidan att den nog komme att efterfrågas af lånsökanden, då förfalskningens upphofsmän möjligen kunde blifva upptäckte. Dagarne före jul inställde sig ock ganska riktigt nu tilltalade Eliasson hos hr kamreraren Winberg å lånekontoret, dervid hälsande från Carl Nilsson i Rolfsbo med förfrågan om det sökta lånet blifvit beviljadt och om det i sådant fall af honom, Eliasson, kunde få lyftas, ehuru han då föregaf sig ej vara låntagaren. Kamrer Winberg hade derpå svarat, att lånet väl vore beviljadt, men om ombudet ej var försedt med fullmakt ifrån låntagaren att uppbära penningarne, kunde desamma till honom ej utlemnas förr än han skaffat sig en dylik fullmakt; med hvilka besked Eliasson, som troligen icke berett sig på ett dylikt hinder, aslägsnade sig. I Thorsdags kom Eliasson åter, nu anmälande sig såsom sjelfva låntagaren och under företeende af ett bevis (äfven falskt) att han vore den person han uppgaf, anhöll att få lyfta lånet, hvilket kamrer Winberg lofvade, hvarefter Eliasson, som för att ännu mera bestyrka sin uppgift, att han vore i rätta ärenden stadd, erbjudit sig att hämta en sin kamrat från hemmet, aflägsnat sig någon stund, utan att likväl vid återkomsten hafva bragt kamraten med sig, hvilken han föregifvit sig ej kunnat träffa. Emellertid hade kamrer Winberg skickat efter kommissarien Wickstrand, i hvars närvaro, sedan Eliasson ytterligare på fråga vidhållit sin uppgift att vara låntagaren och att Jånet blifvit sökt på ifrågavarande dokumenter, kamrer Winberg, för att få en fullkomlig öfvertygelse och visshet derom, att Eliasson hade för afsigt attbegagna sig af de falska handlingarne, åt honom uppräknat 1000 rdr bko, hvilka Eliasson, efter det han med namnet Olof Jönsson i Englarp undertecknat ett tryckt qvittence, hvaruti han erkände sig hafva bekommit full liavid för lånet, fått mottaga. Ixoende sig nu lyckligt och väl hafva uppnått det efterlängtade målet, gjorde han sig färdig att aflägsna sig med rofvet; men nu inträdde händelsens andra akt, i det kom. Wickstrand fattade Eliasson i kragen och affordrade honom penningarne, tillkännagifvande såväl hvem W. vore som ock att bedrägeriet var upptäckt. Tagen såder tvärt för hufvudet återlemnade Eliasson penningarne och erkände frivilligt dokumentets falska egenskap. Eliasson, hvilken medgaf riktigheten af kamrer W:s berättelse, i hvad denna angick tilldragelsen vid lånets lyftning, förnekade nu på det bestämdaste att han I skrifvit eller låtit skrifva det falska reversalet, om