tjena samhället. Men bröd eller lifsuppehälle är icke hans högsta goda. Ty om så vore, skulle hans lott vara hårdare än djurens, åt hvilka naturen dukar ett bord och väfver en klädnad utan deras egen omsorg. Icke heller är menniskan skapad hufvudsakligen för att uppfylla samhällets behof. En förnuftig moralisk varelse kan icke, utan den djupaste orättvisa, förvandlas till ett blott verktyg för andras förnöjelse. Den måste nödvändigt vara ett ändamål, icke ett medel. En själ, hvaruti visdomens, oegennyttans, ståndaktighetens och fromhetens frön blifvit utsådda, är mera värd än alla yttre materiela intressen i hela verlden. Den är till för sin egen skull, för sitt eget fullkomnande, och kan ej göras till slaf för tillfredsställandet af sina egna eller andras djuriska behos. Man säger mig, att en sullkomligare själsbildning behöfves för män, som äro bestämda att fylla höga platser i samhället, men icke för dem, som äro dömda till gröfre arbeten. Jag svarar, att menniska är ett större namn an president eller kung. Sanning och godhet äro af lika högt värde, inom hvad krets de befinnas. Dessutom kunna män af alla yrken lika väl komma i sådana förhållanden, som gifva tillvarelse åt de högsta dygder och fordra de högsta själskrafter. Arbetaren är icke blott arbetare. Han har innerliga, djupa, ansvariga förbindelser till Gud och sina medmenniskor. Han är son, make, fader, vän och christen. Han hör till en ort, ett land, en kyrka, ett slägte; är en sådan man bestämd att bildas blott för ett yrke? Har han icke blifvit skickad i verlden för att utföra ett stort värf! Att uppfostra ett barn fullkomligt, fordrar djupare eftertonka, större visdom, än att styra en stat; och det af den tydliga orsaken, att den senares intressen och behof äro mera ytliga, af gröfre art, och mer påtagliga, än de själsförmögenheter, den förkofran i tanka och känsla, och de invecklade lagar för förståndet, hvilka alla maste studeras och begripas, innan uppfostringens verk kan riktigt fullbordas; och detta, det största af alla värf på jorden, är för öfrigt af Gud oss anbefaldt. Hvad behöfves tydligare bevis, att en högre bildning, än man hittills föreställt sig, är af nöden för hela vårt slägte? Vi återkomma till sist till vår utgångspunkt. Likasom sjelfbildningen är hvarje enskilt menniskas högsta verksamhet, ändamålet för hennes tillvaro, så är allmän medborgerlig bildning samhällets högsta mål. Allt yttre, alla institutioner, alla lagar, alla industriella förhållanden äro blott medel för detta stora mål. Ett samhälle, hvarest alla medborgare äro odlade, d. v. s. lefvande i sann Gudsfruktan, goda seder, med moralisk sjelfständighet och goda förståndskunskaper, är idealet af ett menskligt samhälle. Hvarje stat, hvarje kommun bör söka inom sig verkliggöra detta ideal. Fattigare kommuner, hvarest färre och svagare andliga krafter finnas att tillgå, hafva svårare att göra detta af sig sjelfva; de behöfva hjelp utifrån, de behöfva så att säga missionärer till sitt upplyftande. Men inom de förmögnare kommunerna, såsom t. ex. vår stad, kan otroligt mycket göras med de krafter vi sjelfva äga, blott den allmänna hågen rigtas deråt. Här skulle kunna, om saken rätt lifligt omfattades, upprättas och anordnas ett undervisningsväsen, som inom få år skulle hafva lemnat de vackraste frukter; en befolkning skulle kunna här uppvexa, som uti redbarhet, upplysning och välmåga gåfve fåderneslandet ett vackert föredöme af hvad er god samhällsanda kan uträtta. Saken förtjenar åtminstone att tänka på och med ovigtigare begrundningsämne kan man sys selsätta sig på den första dagen af ett nytt år