Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1853, sida 1

den inre lag, som känslan af allmän rättvisa och kärlek föreskrifvit dem. Dernäst är sjelfbildningen religiås. Hos hvarje menniska ligger åtminstone en aning om ett Högre väsen, som styrer allt, och hvartill vi nafva ett behof att vända oss i våra sorger och bekymmer. Denna aning bör utvecklas till sannt begrepp om Gud, och blifva klart lefvande inom oss, verkande derhän, att vi tillbedja och lyda Honom, samt esterstrafva att likna Honom. Detta är vår menskliga naturs högsta utbildning, sjelfbildningens högsta föremål. Men sjelsbildningen omfattar äfven förståndet, hvarmed menas dels inhämtande af nyttiga kunskaper, dels utbildande af vårt omdöme, så att vi uppfatta tingen sannt. Men härför är det icke nog att blott läsa och studera. Vi se de lardaste män, som drifva stora villfarelser. Hvad månde orsaken vara härtill? Den beror derpå att kunskaperna ej hvila på och utgå ifrån en god och ren sedlig vilja. Oegennyttan och menniskokärleken uppfatta sanningen säkrare än det skarpaste förstånd och de vidsträcktaste kunskaper, som icke äro förenade med ett sådant sinnelag. Derföre måste all vår förståndsbildning utgå ifrån ett förädladt hjertas rena källa. Bygga vi på den grunden, söka vi så utbilda vår kunskapsförmåga, då skall vårt förstånds öga allt klarare uppfatta sanningen, och vi skola lära oss, med innerlig glädje och frid, se rikedomen och fullheten, harmonien och skönheten af den skapade verld, hvari Gud satt oss att lefva och verka. Sjelfbildningen är vidare praktisk;: den gör oss skickliga till handling, att bereda oss framgång i hvad helst vi företaga, att uppfostra till fasthet i föresatser och till rikedom på ut vägar i allmänna lifvet, isynnerhet vid vigtigare tillfällen, i tider af svårigheter, faror och pröfningar. Efter denna korta framställning al sjelsbildningens väsen och olika grenar, låta vi den adle författare,) af hvilken vi lånat en del af dessa tankar, sjelf tala, i hopp att hans ord skola anses värdiga både såsom slutord för ett förflutet är, och till begrundningsamne under den första dagen på ett nytt år. Hans ord äro följande: Jag har nu meddelat några korta åsigter af den själsodling, den förbättring, som hvar menniska bör söresäua sig att ernå. Jag har ända igenom grundat mina framställningar på den öfvertygelsen, att en menniska har inom sig en kraft till förkofran, som förtjenar och säkerligen skall belöna ett ansträngdt ihärdigt arbete. Jag betraktar icke en mensklig varelse såsom en maschin, hvilken är gjord att hållas i verksamhet af en främmande kraft, att fullborda en oföränderlig följd af rörelser, att åstadkomma ett bestämdt arbetsbelopp, och sedan falla sönder och förgås; utan jag betraktar menniskan som en varelse med fria andeliga krafter; och jag sätter föga värde på all annan bildning, än den som syftar att förkofra dessa krafter och gifva dem en fortfarande utveckling. Jag vet att denna åsigt är längt ifrån att vara allmänt antagen. Allmänna tankan har varit, att massan af folket behöfver ingen annan själsodling, än den som nödvändigt fordras för deras särskilta yrken; och ehuru denna villfarelse är på vägen att försvinna, är det ännu långt ifrån att den blifvit utrotad. Men grunden för en menniskas bildning ligger i hans natur, icke i hans näringsfång. Hans själsförmögenheter böra utvecklas i anseende till deras medfödda värdighet, icke för något yttre ändamål. Han bör uppfostras för det han är en menniska, icke för det han må vara skicklig att göra skor, knappnålar eller spikar. Ett yrke är tydligen icke det stora ändamålet för hans tillvarelse, ty hans själ kan icke uteslutande befatta sig dermed; hans tankekraft kan icke inskränkas dertill. Han har förmögenheter, at hvilka detta yrke icke gifver sysselsättning, och stora behof, hvilka det ej kan uppfylla. Skaldestycken, samt theologiska och filosofiska systemer, som hafva gjort uppseende i verlden, hafva blifvit skrisna i verkstaden eller under landtbrukets mödor. Huru ofta, när armarna mekaniskt ntföra ett yrke, händer icke att själen, förlorad i drömmar eller fantasier, flyr till andra ändan af verlden! Huru ofta händer icke, att en qvinnas fromma hjerta blandar den högsta af alla tankar, tankan på Gud, med hushållets mödosamma arbeten! Otvifvelaktigt bör en man fullkomna sig i sitt yrke, ty det är genom det han skall förvärfva sitt bröd och ) W. E. Channing, prest i en af de Nordamerikanska Förenta Staterna; död 1842.