Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1853, sida 1

nan, men morbror har födt och klädt mig nästa Michali i semton år, långt innan jag ännu kunde göra skäl för mig, och inte är det då passligt, att jag tar annan man, än den han rikumderar. Emedlertid var det beskedligt af magistern, att i den här saken tänka på mig, och blir jag hans hustru, skall jag nog styra och ställa, så han blir beläten med mig. Nåltam är jag så der temligen, Så inte ska vi behöfva sy ett stygn utomhus, och hvad laga mat angår, så har jag godt beröm om mig alltsedan sista visitationen. Magistern kände sig betydligt afkyld genom det lugna, kalla förnuftsspråket från mamsellens läppar, särdeles då dessa, efter slutet af ofvanstående genmäle, icke vidare på minsta vis sysselsatte sig med friaren, utan i stället biträdde vid afbitandet af en tråd i väfstolen. Magistern, som icke visste, hvad han skulle säga, Såg sig reducerad derhän, att helt tystlåtet klappa mamsell Eva på den fylliga, blottade armen. Åå nå, herr magister! icke så häftigt, afbröt mamsellen, ännu äro vi icke fästefolk, och innan morbror sagt sitt ja, är det som aldrig någonting vore. Jag sökte endast ett ringa uttryck för min varma tillgifvenhet, stammade masistern. Kan väl vara vänner ändå, utan att pussas och klappas, inföll mamsellen, med en sanning och logik i resonnementet, som förtjenade efterföljd i verkligheten. Men en dylik, liten oskyldig smekning, lättar känslornas ömsesidiga meddelande Kärleken kan aldrig säga ut i ord, huru väl den menar. Det är derföre den tar sin tillslygt till kyssar. Nu pratar magistern bara persilja, tillräckligt för ett helt hushåll under vintern. Låt oss tala om någonting, som är mera förnuftigt, än att smekas och pussas.