Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1853, sida 1

Masistern trodde, att kungliga och furstliga personer städse friade genom ombud, för att dymedelst undvika att personligen fullgöra den besvärliga ceremonien med knäsallet. Att man bör ligga på knä, då man friar, ansåg magistern lika afgjordt, som att man tar af sig hatten då man möter kungen. Magistern låg alltså på sina knän och talade och sade: ÅJag kan icke, jag förmår ej längre förtiga mitt hjertas hemlighet. Ja! jag älskar Eva, som Adam sordomdags gjorde det i paradiset. (Mamsellen slog ett förtvifladt slag i väfstolen). Med glädje, med sällhet skulle jag förtära hvarje äpple, som räcktes mig af Eva, vore det äfven surare, än kart. Jag skulle icke begära bättre, än att drifvas ur paradiset, endast det blefve vid Evas sida. Jag skulle icke draga i betänkande att bli far till en Kain, endast Eva vore hans mor! (Mamsellen rodnade högt och ref sig med skytteln bakom örat). Ack! Eva! försmå icke att i par med mig draga den husliga sällhetens blomsterprydda, Kupidon-omsväfvade char! I stället för att väfva serveter, väf band, väf blomsterband att göra mig till den afundsvärdaste af fångar! Ty hvar finnes högre sällhet, än att lefva i cell med dig? O Eva! blif min, och du gör mig till den lyckligaste persedel på Guds gröna jord! Mamsell Eva, som haft litet svårt att med sin fattningsgåfva följa de första, högtrafvande stroferna af magisterns frieri, vågade dock fullt göra sig reda för tankegången i dess på saken gående slutord. Käraste magister! svarade hon, ligg icke der och smutsa ned sina propra benkläder på det osopade golfvet! Nå, nä, blif icke ledsen! Det är icke för någon obenägenhets skull jag säger det, utan af ren omtanka för hans plagg. Och hvad det der andra angår, så, säger morbror ja, icke skall jag säga: nej. Jag längtar efter mitt eget så mycket, som någon an