Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1853, sida 1

liska krast hos menniskan, om hon vill troget ord till hrr sabriksidkare för den likgiltighet, hvarmed de se ett slagte uppväxa under sina ögon uti okunnighet och råhet, i st. s. att det borde utgöra ett af de skönaste mål för deras verksamhet, att befordra dessa samme barns uppsostran till civiliserade menniskor och goda och nyttiga samhällsmedlemmar. vi vilja ej sluta året med några nya förebråelser, men vi tillåta oss vördsamt erinra de personer, som hafva tillgångar och makt att verka något nyttigt i verlden, att icke alldeles förbise, hvad den pligt, som åtföljer all makt, af dem fordrar. Och det är icke blott pligten, som manar dem till en sådan verksamhet; de borde göra det för sin egen tillsredsställelse. Det skänker i sanning en stor glädje, att hafva något verkat äfven i Guds tjenst på jorden, till sina medmenniskors välfård; att hafva nedlagt åtminstone något godt frö till mensklighetens förädling i upplysning och dygd; att hafva lemnat åtminstone något spår isanden efter sin korta tillvaro. Det har mer än en gång sörundrat oss, att de förmögne så litet bry sig om att söka en sådan tillfredsställelse, som är den enda varaktiga, utan föredraga att i fåfäng äflan lefva ett lif tomt på glädje, och lemna det utan frukt och utan välsignelse. Det är icke vår mening, att hålla någon rörande predikan, för att möjligen framkalla en och annan känsloyttring, — men vi kunna ej undgå att se saken helt praktiskt sådan den är, och trotsa hvem som helst att jafva dess sanning. I sammanhang härmed må det tillåtas oss att erinra de föräldrar, som hafva sina barn vare sig på fabrikerna eller i handtverkerierna, om deras ovillkorliga skyldighet att bättre tillse sina barns undervisning än de gemenligen göra. Nu finna de det helt beqvämt, att skicka barnen i folkskolan, och dermed tro de sig vara fria ifrån allt vidare åliggande, att tillse och sörja för att de något få lära. Det finnes likväl näppeligen några föräldrar så fattiga , att de icke kunna ha tid till att åtminstone lära barnen läsa. Kunna de icke sjelfva undervisa dem, så ha de alltid någon bekant, som kan hjelpa dem dermed. Vore på detta sätt, hvilket läte lätt utsöra sig, om föraldrarne hade en någorlunda god vilja, innanläsningen undangjord i hemmen, så skulle barnen kunna lära en hel hop mer i folkskolorna än de nu få göra, då skolorna äro öfverfyllda af en massa barn under en å två lärares ledning. Ett ganska godt band på föräldrarne i detta fall blefve uppsyllandet af sabriksfullmäktiges sramstallning, att inga barn skulle emottagas på fabrikerna förrän de kunde läsa. Blefve detta iakttaget, så skulle föräldrarne, som behöfva få barnen in på fabrikerna, tvingas, att skalla dem denna första nödvändiga undervisning. Återstår slutligen att erinra alla arbetare, hvilken verksamhet och i hvilka omstandighe ter de befinna sig, derom, att de kunna och böra sjelfva skaffa sig upplysning, äfven då deras uppfostran blifvit vårdslösad, så att de i barndomen ingenting fått inhemta. Denna sjelfbildning är möjlig för alla och den är af den högsta vigt, emedan hvad vi så genom eget arbete, egen eftertanka och begrundande inhemtat, det är varaktigare och mera lefvande än alla de lärdomar vi af andra kunna emottaga, Denna sjelfbildning är moralisk. Vi lära oss Snart, om vi något pröfva oss sjelfva, urskilja inom oss tvenne stridande makter: sjelfyiskhetens och oegennyttans. Den vigtigaste delen af all sjelfbildning är att undertrycka den förra och höja den sednare, hvilket är det samma som att göra den hos oss inneboende känslan af pligt stark och rådande. Det sinnes ingen gräns för tillväxten af denna moravårda densamma. Man har sett menniskor, hvilka ingen makt på jorden kunnat afvända från det rätta, som mindre fruktat döden i dess förfärligaste skepnad, än öfverträdandet af